KNUT JAENSSON OM FÖRNÖJSAMHET OCH KÄNSLIGHET I ordalag som inte kan vara starkare prisar Schopenhauer förmågan att vara glad. ”Men av allt det, som mest omedelbart gör oss lyckliga, är sinnelagets munterhet det främsta, ty denna goda egenskap belönar omedelbart sig själv. Den som är glad har alltid anledning att vara det, nämligen just den att han är det. Intet kan till den grad som denna egenskap ersätta allt annat gott, medan den själv icke genom något som helst gott kan ersättas”, heter det i ”Aforismer i levnadsvishet”. Och han fortsätter sitt lovprisande, han talar om att ”all begränsning lyckliggör”, han påpekar att den ”största möjliga enkelhet i våra förhållanden, till och med levnadssättets enformighet, så länge denna ej vållar ledsnad”, kommer att skapa lycka och han citerar en sats av Aristoteles som han anser att man inte nog ofta kan upprepa, nämligen att ”lyckan tillhör dem som är sig själva nog”. Det är väl troligt att Schopenhauer med det sist anförda Aristotelescitatet mindre avser att försvara okänslighet gentemot andra än att prisa ett slags inre trygghet, inre säkerhet. I varje fall ligger detta i linje med det motto av Chamfort som inleder aforismerna: ”Lyckan är ingen lätt sak. Det är svårt att finna den inom oss och omöjligt att finna den annorstädes.” Och om detta är väl nästan alla som har tänkt en smula över ”lyckan” eniga. Schopenhauer försökte ju själv finna lyckan inom sig, men han ägde knappast i någon större grad ”sinnelagets munterhet”, och det förefaller som om han — trots dessa lov sånger till glädjen — för egen del inte skulle tycka så mycket om förnöjsamheten. För han instämmer helt i ännu en uppfattning som Aristoteles hyste, nämligen den ”att alla framstående och överlägsna människor är melankoliska”. * Man behöver inte ha en förnöjsam läggning för att uppskatta balans. Ekelund hade att kämpa mot vrede, hat och säkert en betydande ärelystnad, men drogs nästan hela livet till harmonin. Man kan ju säga att han behövde den, men man kan också säga att han betraktade den som ett ideal. I hans tidigare prosaböcker kommer ofta fram en upprördhet över livets grymheter så intensivt känd att man förstår att han mer än en gång kan ha varit betänkt på självmord. Samtidigt skulle han finna att självdisciplin och en viss asketism verkade lindrande, han skulle komma att rekommendera ”största möjliga enkelhet i våra förhållanden”, han skulle så småningom börja tala om ”låghet”. Han kunde med uppskattning betrakta idyllen, för den var ingen fara för honom. Han hade stormar inom sig. Han levde i spänning och under tryck. I spänning och under tryck, fast av annat slag, levde också den tyske soldat som under Hollands ockupation var inkvarterad hos samma änkefru som jag själv var inackorderad hos i våras. Hon berättade att soldaten på kvällarna, när han trodde att ingen såg honom, brukade smyga sig ut i den lilla trädgården och stå där länge och titta på blommorna. Och fastän hon avskydde nazisterna 743