KNUT JAENSSON och led av ockupationen, tyckte hon det var rörande. Och det tycker jag också. Soldaten som tittade på blommorna i hemlighet är väl död nu. Jag vet ingenting om honom, men förmodar att han hann tröttna på Hitler, om han nu någon gång hade tyckt om honom. Holländarna var mycket vänliga mot svenskar, men man märkte också att en del av dem hade ett litet horn i sidan mot oss för att vi hade varit neutrala under kriget. Och det är lätt att förstå att denna vår undantagsställning väcker eller har väckt ond blod. Men samtidigt förefaller det tämligen visst att ingen av de nationer som hyser eller har hyst en dylik ovilja emot oss skulle haft något emot att själv ha förblivit neutral, om det nu bara hade varit möjligt. Det är klart att per-mittenttågen och ”division Engelbrecht” var fula eftergifter, men det är ju möjligt att de var nödvändiga för att undvika krig. Det var emellertid inte fallet med en annan eftergift — efter kriget — som jag inte vet om de holländare som jag talade med ens hade reda på. Jag tänker på svenska regeringens utlämnande av de baltiska flyktingar som fått en fristad hos oss. Den eftergiften diskuterades av kvinnorna i mjölkmagasinen och karlarna på gatan. Replikerna kunde falla så här: ”Nu lär dom ska skicka hem balterna.” — ”Ja, ryssarna vill ha tillbaks dom, annars får vi inte någe kol från Polen.” — ”Jasså, på O • 5? sa vis. Regeringen kan inte ha varit okunnig om vad som väntade balterna vid framkomsten: tortyr, slavläger eller arkebusering. Och ändå utlämnades de. Sådant kan uppröra också en förnöjsam natur. * Men därför är det ju inte sagt att de oroliga och oförnöjsamma människorna alltid har större medkänsla med andras lidanden än de förnöjsamma. Oro, ängslan och ångest kan vara neurotiska fenomen och behöver inte ha sin huvudsakliga grund i oro för andra, ja, kan till och med förekomma jäm sides med en utpräglad likgiltighet för andras svårigheter. Tortyrdrömmar kan ha privata orsaker, un-dergångsdrömmar också, men man kan visst ha medkänsla med dem som drömmer sådana drömmar även om drömmarna i och för sig inte är tecken på medkänsla med dem som torteras eller går under. Å andra sidan kan det finnas medkänsla där man inte hade väntat att finna den, t.ex. hos en höggradigt intellektuell eller hos en utpräglad rationalist. Det är med människors känslighet som med deras intelligens: den varierar ofantligt både i grad och till art. ”Det en skriver för ro skull, läser en annan, med spänning och lidelse. Och det en skriver med spänning och lidelse, läser en annan för sitt nöjes skull”, säger Valéry. Hur olika kan inte t.ex. folks känslighet för andras opålitlighet vara. En är nästan genast misstänksam, en annan börjar inte dra öronen åt sig förrän efter åratals samvaro. En upptäcker begåvning hos olärda och socialt lågt stående, en annan tar för givet att begåvning hör ihop med lärdom och kan inte tänka sig att en professor kan vara dum. En märker mycket snart om en människa är originell, för en annan har begreppet originalitet knappast någon verklighet alls. En kan ha en genial skarpblick för människors fel och brister och ändå vara en dålig människokännare — därför att han inte kan se någon av förtjänsterna. För en annan räcker det med att bli artigt bemött för att han ska tycka att folk är trevliga. Spanjorer älskar tjurfäktningar — men gör verkligen alla spanjorer det? Jag är då övertygad om att det nästan alltid har funnits enstaka spanjorer som har avskytt dem. Och ändå är ”normal känslighet” ett begrepp inom psykiatrin, fast jag är okunnig om hur psykiatrikerna bestämmer det. Men hänsyn borde tas till partisinnet när en känslighet bestämmes som ”normal”, nämligen så att den kanske skulle ha varit normal om inte vederbörande hade tagit ett bestämt parti som gjorde honom eller henne i vissa fall fullkom- 744