OM FÖRNÖJSAMHET OCH KÄNSLIGHET ligt okänslig för andras lidanden. Nazistsympatisörerna förnekade i det längsta att det fanns gaskamrar i Tyskland, och när de inte längre kunde förneka det avfärdade de dem med fraser fulla av likgiltighet. Kommunist-sympatisörerna förnekar tortyren och slavlägren i Sovjet, och om de inte längre kan förneka dem så rycker de invärtes på axlarna. Jag kommer att tänka på Axel Lundegårds beskrivning (i ”Några Strindbergsminnen”) av Strindbergs reaktion när han fick kännedom om Victoria Benedictssons första självmordsförsök på hotell Leopold i Köpenhamn: ”Han (Strindberg) lyssnade med ett uttryck, som alltid står inbränt i mitt minne, ett obönhörligt och grymt människointresse utan minsta skymt av mänsklig medkänsla.” Alla vågar inte demonstrera sin glupska likgiltighet så spritt naken. Men i Strindbergs fall var kanske likgiltigheten inte bara begränsad till lidande kvinnor, även om den naturligtvis var störst där. * Bibliotekarien C. C. Gjörwell, Almqvists morfar och den förnämsta förebilden för Herr Hugo på Jaktslottet, åtnjuter väl som skriftställare inte det största anseende, men hans familjebrev räknas i gengäld till de mest förtjusande som svensk brevkonst har att uppvisa. Älskvärdheten är också obestridlig. Hur skulle man kunna motstå denna förening av fromhet, naturkänsla, poetisk läggning, vän-skapskult och ömhet som möter läsaren av familjebreven så gott som på varje sida. Vilken förromantik, vilka Hilleströmsinteriörer, vilket pittoreskt skvaller! Alltsammans inbäddat i en stundom pekoralistisk förnöjsamhet: Förbida tiden blott, så skall ock på din lott ej glädjedagar tryta, citerar Gjörwell och ”känner med hela sin själ sanningen af de orden”. Men mitt i denna pastoral ligger en blodig skjorta: i ett 15-sidigt brev till sin älsklings-dotter redogör Gjörwell för kungamordet och för Anckarströms spöslitningar och avrättning. Han var närvarande vid åtminstone en av spöslitningarna (vid den första kunde han inte vänta ut delinkventens ankomst för ”han kom sent upp klockan efter elfva, och jag skulle äta ärter — det var en torsdag — hos lilla Louise”), och själva avrättningen, som han åsåg från en kulle, beskriver han i detalj. Andra dagen som Anckarström piskades (det tycks inalles ha varit tre gånger) betraktade Gjörwell exekutionen, som den gången ägde rum på Hötorget, från en trappstege mera i skymundan, ”för att vara dold”, men Anckarströms ”ögon vandrade allestädes omkring och fingo äfven se mig, då han starkt fixerade mig... När han fick tredje slaget, mäktade jag icke längre stå kvar, utan gick med darrande knän hem.” Avrättningen beskrivs ännu utförligare, från det att bödeln hugger av huvudet och handen, bödelsdrängarna tar ut hjärtat, inälvorna och ”det hemliga tinget” till kroppens fyrdelning och huvudets och handens fastspikande på stången. Det som ger en extra kuslig kulör åt hela detta brev är det förhållande att Gjörwell kände Anckarström väl, att denne varit Gjör-wells ”pupill” och en tid hade uppfostrats i det Gjörwellska hemmet. Det var därför som Gjörwell inte var angelägen om att bli sedd av Anckarström, och man kan fråga sig om inte Anckarströms fixering av Gjörwell på Hötorget gjorde sitt till att Gjörwell ”efter tredje slaget gick hem med darrande knän”. Trots Gjörwells långt ifrån flyktiga bekantskap med Anckarström som yngling finns det ingenting som tyder på att Gjörwell skulle ha förstått att Anckarström hade haft en svår barndom, vilket anses vara så bestyrkt att det omtalas som ett faktum även i mycket korta omnämnanden av Anckarström i uppslagsböcker. Gjörwell avslutar sin långa skildring av Anckarströms spöslitning och avrättning med att omtala att ”söta mor har fått en rätt elak tandfluss”. 2 BLM 1953 X 745