KNUT JAENSSON Jag vill inte på något sätt göra gällande att Gjörwell i sin inställning till spöslitningar och avrättningar var okänsligare än vad man gemenligen var på hans tid. Men ett par andra saker syns mig lite anmärkningsvärdare. Den ena är den bjärta kontrasten mellan den sentimentala och fromma idyllikern och den onormalt nyfikne krönikören. Den andra är att ingen av de — visserligen fåtaliga — fint bildade människor som jag har talat närmare med om Gjörwells familjebrev har nämnt det långa brevet om Anckarströms spöslitningar och avrättning. * Själv är jag av en förnöjsam läggning, men jag tror inte att jag skulle komma att hänföras till de likgiltiga eller de känslokalla vid en psykiatrisk undersökning. Jag tror att jag helt enkelt skulle anses ha ”normal” känslighet. Det är under alla omständigheter ingenting att skryta med eftersom psykiatrins fordringar på ”normal känslighet” förmodligen inte är så stora. Hur det nu än må förhålla sig med det, ett är jag säker på och det är att jag inte hyser någon avund eller ovilja mot dem som jag tycker vara känsligare än jag själv för andra människors svårigheter och plågor. Personer som utan att vara kverulanter upprörs mer än jag av sociala orättvisor, hyckleri, cynism och brutalitet uppväcker hos mig stark sympati. Och fastän jag mycket väl inser att bakom Ivar Lo-Johanssons kamp för att förbättra förhållandena på de svenska ålderdomshemmen kan ligga en god del ärelystnad, tycker jag ändå att den är beundransvärd. Och jag har aldrig kunnat förstå Dagens Nyheters länge demonstrerade ovilja mot denna kamp. Nästan alla bildade människor har en historisk syn: ”det var den tidens uppfattning”. Och det är ju bara alltför självklart att man inte kan bedöma gångna tiders företeelser och reaktionssätt efter senare tiders mått. Men hur har föreställningarna kunnat ändras, hur har det gått till att vi har humaniserats? Med tanke på de fruktansvärda grymheter som alltjämt sker runtomkring oss kan man visserligen fråga om sederna över huvud har förändrats i riktning mot större mildhet. Trots allt ihj älplågande som förekommer i vår tid torde det emellertid inte kunna förnekas att mänskligheten samtidigt utvecklats i stort sett mot större sensibilitet, det räcker väl med att jämföra straffsatser och socialvård nu och för 200 år sedan. Vi har faktiskt i allmänhet fått känsligare nerver. Hur har detta gått till? Kan någon utveckling mot större känslighet över huvud tänkas annat än genom känsligare människors opposition mot samtida seder? Montaigne förklarade att ”alla allmänt vedertagna omdömen är fega och farliga” och att ”det inte finns något levnadslopp som är så enfaldigt och ynkligt som det som styres av påfund och befallningar”. Han skulle visserligen på många håll ha råkat illa ut om han hade sagt så i dag, men denna självständighet och denna frihet har i alla fall hittills varit några av ledstjärnorna för Västerlandets stora andar. ”Det är bara Guds nåd som gör att det inte är jag som går där i stället”, sade John Wesley, Gjörwells samtida och en tid herrn-hutare som han, när han såg en brottsling föras till avrättsplatsen. Redan en kortvarig identifikation med en olycklig människa, en flyktig känsla av att ”detta är du”, är värdefull. Och något av denna överkänslighet hos enstaka människor för andras lidanden tror jag ligger bakom all humanisering. Sen är det en annan sak att det stundom kan bli nödvändigt att förhärda sitt hjärta mot andra människors smärtor. Om läkare och sjuksköterskor t.ex. inte metodiskt vande sig vid att med ett visst jämnmod åse patienternas lidanden så skulle de i många fall helt enkelt inte kunna stå ut i sina yrken — vilket inte hindrar att vissa läkare och sjuksköterskor kan ha ovanligt lätt för detta jämnmod. Mera långvariga direktupplevelser av stora lidanden under krig eller i koncentrationsläger kan säkert i en del fall resultera i 746