OM FÖRNÖJSAMHET OCH KÄNSLIGHET känslodöd. En från början normalt känslig, ja, kanske för andras lidanden till och med överkänslig människa kan åtminstone till en tid bli komplett likgiltig för andra människors samtliga plågor. ¥ Nästan alla våra lidanden blir oss påtvingade av vår natur, vår uppfostran, vår omgivning eller av de olycksöden som drabbar oss. Det är ganska sällan som någon människa ”frivilligt” underkastar sig plågor och lidanden. Men utan tvivel finns det sådana, och det är kanske rentav lika vanligt att människor vågar livet för att t.ex. rädda drunknande som att de lugnt åser en misshandel utan att ingripa. Att det finns en altruism och en idealism så starka att de övervinner vanliga betänkligheter är också säkert. Albert Schweitzer är bara ett exempel bland andra på en läkare vars människokärlek har drivit honom att uppsöka svåra arbetsförhållanden. Det faller sig också naturligt att här nämna Simone Weil som lika ”frivilligt” levde en tid som ar beterska i Renault-verken. Hennes erfarenheter av fabriksarbetet, samlade i boken ”La condition ouvrière”, var fruktansvärda, samtidigt som hon naturligtvis hade en privilegierad ställning då ju hennes anställning skulle komma att upphöra inom en överskådlig framtid. Nu tror jag dels att hon drevs till att göra dessa erfarenheter inte bara av medlidande utan också av forskarintresse, dels att hon av flera anledningar led mera av fabriksarbetet än de flesta av sina arbetskamrater. Men detta hindrar inte att hennes iakttagelser har stor allmängiltighet. Hon arbetade naturligtvis under ett ständigt tryck vad produktionsförmågan beträffar och kom mera sällan upp till ett resultat som förmännen ansåg tillfredsställande. Men värre än den ständiga hetsen ansåg hon känslan av förödmjukelse vara. Känslan av att mänskligt inte ha någon som helst betydelse och att finna sig i denna känsla — vilket det var svårt att inte göra. Att vara slagen till en slant och bara ha att lyda order. Men Simone Weils erfarenheter som fabriks ar beterska är nu snart tjugo år gamla och arbetsgivarna har i någon mån fått upp ögonen för att känslan av förödmjukelse, av att vara ”kugge”, inte är fördelaktig hos arbetarna ur produktionssynpunkt. Kanske kommer andra och bättre arbetsformer. Men därför har Simone Weils tid i Renault-verken inte varit förgäves. Simone Weil ger på flerfaldiga ställen i ”La condition ouvrière” uttryck åt sin tacksamhet över att ha kunnat göra sina erfarenheter som fabriksarbeterska. Och förutsatt ati människor överlever utan alltför stora framtida men är det väl ganska få som vill ha svåra erfarenheter ogjorda — när de väl är över. Och detta inte bara för att kunna skryta över vad man har varit med om, utan som värdefull kunskap. ¥ När man läser en artikel som ”Vittnesmål från gaskamrarna” (DN, aug. 1953) eller en bok som Gustaf Herlings ”En värld för sig” (som skildrar en ung polacks erfarenheter av sovjetryska fängelser och arbetsläger under sista världskriget) grips man av fasa och kväljningar. Och man känner skam över att föra en ombonad och behaglig svensk existens i en värld där sådana ohyggligheter händer. Vissa människor kunde väl till och med tänkas utropa: ”Nej, man borde inte leva längre i en värld som denna!” På ett sådant utrop skulle man kunna svara att av alla som verkligen ”inte längre vill leva i en värld som denna” begår den överväldigande majoriteten sina självmord på grund av helt privata misslyckanden, besvikelser eller svårigheter. Under tider av ytterst hårt allmänt tryck, t.ex. under Hitlerregimen, har däremot förekommit ett stort antal självmord som troligen inte ens huvudsakligen berott på privata besvikelser eller svårigheter. Men hur kan man under s.k. normala förhållanden leva i stort sett förnöjd i en så ruskig värld utan att vara ett monstrum? 747