JOHN HAYWARD SIR WINSTON CHURCHILL SOM NOBELPRISTAGARE En kommentar från London Det behöver knappast sägas att de pris som årligen delas ut enligt Nobelstiftelsens bestämmelser är de enda i världen, som åtnjuter internationell prestige. Och av de fem stora Nobelprisen väcker inget större allmänt intresse och mer debatt än det eftertraktade litteraturpriset. Få människor är i stånd att fastslå om världens främsta vetenskapsmän eller de glest förekommande offentliga personer som anses ha bidragit till ”freden” i ett århundrade av förödande krig, är förtjänta av sina utmärkelser. Men de flesta bildade män och kvinnor är intresserade av litteratur och har som regel bestämda åsikter om förtjänster och brister på dess område, I motsats till de franska litteraturprisen, som är så många att de kommit att te sig lätt löjliga, har Nobelpriset i litteratur alltid stått i högsta kurs i Storbritannien. Det betraktas rentav med en viss vördnad. Detta beror säkert till någon del på dess avsevärda materiella fördelar, eftersom det inte finns något större pris på området och eftersom en summa som motsvarar 12 000 pund är en vördnadsbjudande belöning. Men, den respekt det väcker stöder sig också tryggt på tron att priset är en belöning för allmänt erkänd överlägsenhet på den skapande litteraturens område. Vi i Storbritannien har befästs i den tron genom de omdömesgilla val som Svenska Akademien sedan början av 1900-talet har träffat. Visserligen har en del av valen inte mötts med helhjärtat gillande av samtiden och några av pristagarnas kvalifikationer har i stället ifrågasatts efter hand. Eftersom människan nu inte är ofelbar är det omöjligt att undvika felbedömningar då och då, och om man tar i betraktande vilka klimatförändringar tankar och känslor undergått och de därav följande växlingarna i den litterära smaken är det anmärkningsvärt hur sällan det har funnits tillfälle eller orsaker att debattera eller ens kritisera valet av pristagare. Ibland har man dock haft anledning till beklaganden, t.ex. över att Thomas Hardy blev förbigången till förmån för John Galsworthy och att Paul Valéry fick stå tillbaka för Roger Martin du Gard. Det måste också sägas att i litterära kretsar i England f.n. råder någon tvekan om det lämpliga i att ge årets pris åt Sir Winston Churchill. Det bör genast understrykas att de dubier som framkommit uteslutande gäller Sir Winston Churchills litterära talanger och värderingen av dem som sådana. Och det måste poängteras att det inte finns några politiska fördomar dolda i kritiken och inte heller minsta försök att förringa hans insats i världspolitiken. Hans storhet som statsman och allt den betyder för vår tid är inte alls ifrågasatt. Inga sådana kritiska tvivel skulle heller ha uppstått om Svenska Akademien haft möjlighet att utse heder spristagare, på samma vis som vår konstakademi, Royal Academy of Arts, som ville bevisa Sir Winston Churchill en ära, valde honom till hedersledamot av Akademien utan att därmed antyda att han 749