JOHN HAYWARD (efter dess måttstock) skulle vara en stor målare. Men som sakerna nu står måste det faktum att han fått Nobelpriset i litteratur ses enbart som en erkänsla åt hans överlägsna insats som författare och inget annat. Svårigheten när det gäller att bedöma hans betydelse som författare ligger naturligtvis i att det är praktiskt taget omöjligt att lösgöra hans författarskap från hans enorma insatser och resultat på andra områden. Om man undantar den imponerande studien över hans krigiske anfader, förste hertigen av Marl-borough, som (med hjälp av arkivforskande historiker) skrevs mellan 1933 och 1938, då han inte uppehöll någon befattning, kan allt vad han skrivit ses som redogörelser för hans offentliga insatser och resultat. Det intresse och det värde hans krönikor kan äga står i direkt proportion till det intresse och den betydelse man vill tillmäta de händelser de hugfäster — och bland händelserna finns två världskrig. Det är nästan omöjligt att tänka sig att någon som haft en liknande ställning mitt i händelsernas centrum och haft förmåga att fästa sina intryck av sagda händelser på papperet inte skulle ha åstadkommit en spännande och fascinerande berättelse. Tjusningen i att få se det hela inifrån, att få inside informations, vare sig det gäller en kris i världshistorien, ett individuellt hjältedåd eller bara skvaller bland de högt uppsatta, är oemotståndlig även för den mest illusionsfrie läsare. Just däri ligger dragningskraften hos Sir Winston Churchills oemotståndliga berättelser om de historiska händelser, där han i femtio år spelat en ledande och på senare år avgörande roll. Skall vi kalla sådana redogörelser litteratur måste det i alla händelser vara med den reservation vi gör när vi talar om ”literature engagée”, eftersom det just är vad Sir Winston Churchills författarskap i själva verket utgör. Den kritiker som begrundar detta måste fråga sig om, och i så fall hur, ett sådant författarskap till arten kan anses skilja sig från journalistik. (Jag använder här termen j ournalistik i dess mest respektabla betydelse, d.v.s. en ansvarsmedveten redogörelse för och kommentar till samtida händelser.) Sir Winston Churchill började sin litterära bana 1899 som krigskorrespondent i Sydafrika, som journalist i den nu framlidna Morning Post. Han hade redan givit ut ”The Story of the Malakand Field Force” som beskrev ett kort fälttåg under den tid han var knuten till indiska armén och det bör observeras, att medan han skrev den boken, liksom de tre volymerna om boerkriget (alla tre kom år 1900), var han militär samtidigt som han var journalist. Efter min mening är det viktigt att understryka att han alltid tagit aktiv del i de händelser han skrivit om, vare sig de varit militära eller politiska. Hans ”Marl-borough” är det enda verk där han gav sig själv tillfälle att behandla ett historiskt ämne från den akademiske historikerns fristående utgångspunkt. Hur pass framgångsrikt han utnyttjade sitt tillfälle är en omtvistad sak. Vitaliteten, entusiasmen och skärpan i hans framställning är höjda över allt tvivel, men arbetet som helhet kan som allvarlig historisk studie inte jämföras med Trevelyans ”England in the Reign of Queen Anne”. Det är skrivet av en lysande journalist och saknar just av den orsaken djup och den bristen fylls inte av svepande generaliseringar, ypperliga beskrivande partier eller ens av att boken över huvud taget är utmärkt skriven, hur tilltalande och typiska egenskaperna i fråga än är för alla hans verk. Svenska Akademien måste i laga ordning ha gått igenom och bedömt hela Sir Winston Churchills produktion, men det är ändå lika naturligt som ursäktligt att anta att han i första hand ansågs värd priset tack vare den massiva prestation som hans författarskap (och tryckta tal) om Andra världskriget utgör. Vare sig det ligger så till eller inte råder det inte något tvivel om att den prestationen fullständigt överskuggar hans tidigare utgivna 750