SIR WINSTON CHURCHILL SOM NOBELPRISTAGARE verk genom sin räckvidd, sin auktoritet och sin intensiva dragningskraft — den lockelse vi erfar när vi får följa med bakom kulisserna, får se hur det gick till när dramat uppfördes och får träffa dem som bar ansvaret för framgången. Men än en gång måste kritikern fråga sig hur detta stämmer med formuleringen i Nobels testamente, där det talas om ”det utmärktaste i idealisk riktning inom litteraturen”? Det är visserligen ingalunda lätt att fastställa vad Alfred Nobel tänkte på när han använde uttrycket ”i idealisk riktning” och säkerligen är det just oklarheten som i vissa fall har gjort det möjligt att ge priset åt ett författarskap som utmärkt sig genom utomordentliga förtjänster, men inte på något sätt genom ”idealism”. Det är avgjort inte lätt att upptäcka några spår i ”idealisk riktning” i Sir Winston Churchills produktion. Den avslöjar tvärtom en enastående omedvetenhet om andliga värden. Detta kan man beklaga, men knappast förvånas över, eftersom han större delen av sitt liv ägnat sig åt politik och politiken tar hänsyn till lämplighet och till medel, inte till mål. I stället för andliga värden finner man vaga allmänna principer och symboler — staten, monarkien, folket o.s.v. — som hur praktfull ”litterär” dräkt de än må bära, ändå gärna urartar till rena slagord utan annat värde än förmågan att sätta känslorna i svallning och vid en given tidpunkt påverka opinionen för ett givet ändamål. Ur den synpunkten är politikern och journalisten identiska som stilister och när det gäller något som skrivits av en man med Sir Winston Churchills överlägsna talanger för bägge rollerna, är det mycket lätt att ryckas med av hans ord och därigenom förväxla bombasm med exakt uttryckta tankar och känslor. Disraeli kallade en gång i parlamentsdebattens hetta Gladstone för ”en sofistisk retoriker, berusad av överdådet i sitt eget flödande tal” och det finns alltför praktfulla ställen i Sir Winston Churchills skrifter och tryckta tal, där man känner på sig att han också berusats av överdådet i sitt eget ordförråd. Liksom alla retoriker älskar han bilder och han älskar, som skalden säger, inte med förstånd utan till övermått och använder dem som ersättning för en exakt innebörd. Utrikespolitiken förmörkas sålunda av ”mörka och olycksbådande” (eller ”dystra och hotande”) åskmoln, utsikterna till fred hemma och utomlands framställs så att man nalkas ”vidsträckta, soliga högslätter”, som kan nås via ”ödets klivstenar”. Framtiden breder ut sig som ”ett väldigt panorama” o.s.v. Som stil är det något högst ovanligt, en korsning, om man nu kan tänka sig en sådan, mellan en gammaltestamentlig profet och en ledarskribent i The Times. Med sina bilder och blomsterrika epitet, sina klichéer och standarduttryck, sina arkaiserande vändningar och eleganta turneringar, försyndar den sig ständigt mot dekorum i litterär engelska. Men profeten och ledarskribenten för oss tillbaka till talaren och journalisten. Buffons yttrande ”le style c’est l’homme”, stilen är också mannen, kan inte med större rätt tillämpas på någon författare än på Sir Winston Churchill. Hans stil är en stor talares och journalists och har för sina speciella ändamål visat sig utomordentligt användbar. Man måste emellertid med all respekt fråga sig om hans författarskap verkligen kan anses som litteratur, om man fattar litteraturen som en konstart, där det är lika svårt att nå fulländning som i musik och konst, och en konstart där andra värderingar gäller än de vi använder för att bedöma krönikeskrivarens hantverk. Det är med dessa tvivel i åtanke som vissa av Sir Winston Churchills landsmän — som inte står tillbaka för någon i sin beundran för hans statsmannabegåvning — har tillåtit sig att kritisera att han utsetts till årets Nobelpristagare i litteratur. 751