SVEN LIDMAN SIGURD AGRELL - SIARE OCH SKALD Här nalkas mig i något slags högtidligt rytmiskt skridande från någon länge sedan utdöd religions hieratiska tempeltjänst av bortglömda formler, traditioner och gester — men samtidigt så personligt och påtagligt närgånget som någonsin den mest geniala karikatyr bilden och väsendet av en människa om vilken den store medicinaren, professor Gustaf Petrén i Lund en gång sade: ”Så mycket är säkert att de som nu leva och som känt Sigurd Agrell aldrig komma att påträffa någon som är honom lik, så länge de ännu vandra på denna jord.” John Landquist, Bertil Malmberg, Anders Österling, Sigfrid Siwertz, Hjalmar Söderberg ha i olika sammanhang sökt teckna de yttre konturerna till denna gåtfulla engångsfram-toning i sinnevärlden. Men vem av dem skulle väl våga hävda, att han fångat det väsentliga och verkliga hos Sigurd Agrell. Hur skulle då jag kunna skildra detta aldrig förr eller senare skådade sätt på vilket vi två unga skaldeknoppar mötte varandra en tidig vårnatt i 1901 års Uppsala: de ögonblick då endast de första lätt rodnande bladen av blomman antydde något litet av det sällsamma ödesinnehåll som de var för sig — men i synnerhet han, Sigurd Agrell, rymde ... Lyckligtvis har jag utförliga dagboksanteckningar från detta vårt första möte, innan han någonsin hunnit blomma ut i full och självmedveten fägring och vart han kom fylla tillvaron med sin övermodiga originalitets obeskrivliga luftsprång, krumsprång, upptåg, intellektuella attacker och oöverträffbara ordkaskader. Jag vill här göra en liten personlig kommentar från påskdagen 1901 med en inledande parentes. ”(Skrivet dagen efter) Min hjärna är trött. Jag har svårt att tänka, minnas och skriva och mest av allt reflektera — men — jag skriver ändå (eller som Sprengel sjöng en natt, när vi efter att ha varit på en supé på Alhambra, kinesade natten igenom hos honom: jag dricker ändå — grön Curagao). I går kom Sigurd Agrell upp på middagen enär hans syster har bott här några dagar. Efter kaffet kröp vi in på mitt rum. Drucko Wermuth, rökte cigarretter och diskuterade. Han berättade reseskildringar från sina färder i Finland och Ryssland. Det var myckel, intressant.” Jag måste genast här som kommentar inskjuta, att mitt om hans ryska reseskildringar begagnade uttryck ”mycket intressant” är alldeles missvisande och säkert att skriva på min hjärnas trötthet efter en hel lång natts samvaro med Sigurd Agrell — och min trötta själs behov att komma till skildringen av det för mig allra väsentligaste. Jag hade just den våren på franska läst uppsatser om — och noveller av — en debuterande rysk författare vid namn Maxim Gorki, vars berättelser om ryska barfotalassar av den tongivande kritiken i Mercure de France betraktades som mycket lovande. Men jag måste säga, att Sigurd Agrells muntliga skildringar från sina äventyr bland ryska barfotalassar, proletärer, pråmdragare på Volga, 752