SIGURD AGRELL — SIARE OCH SKALD Kasanska och kaukasiska kosacker, judiska gårdfarihandlare och ryska musjiker faktiskt föreföllo och i minnet förefalla mig mer fängslande och fantastiska än den nu världsberömde ryske författarens. Men så skrev ju Sigurd Agrell heller aldrig ned dem. ”Därifrån åkte vi in på Fröding och Lever-tin och talade om dem. Så meddelade jag honom, att jag ämnade ge ut en diktsamling och fick han läsa ett par dikter av dem. Han rådde mig då, att ge ut dem under signatur hos Bonniers, för han tyckte dem vara alltför sensuella för att jag skulle kunna ge ut dem under eget namn. Han fruktade för konfiskation och sådant. Fröding var gammal, då han gav ut sin diktsamling. Jag var en ung pojke och tänk vad tidningarna skulle skälla och göra åtlöje.” Jag har ännu ett lätt minne av, att det där ordet, att jag var en ung pojke, berörde mig litet obehagligt. Jag hade ännu en föreställning om att jag skulle verka adlig vivör. Men i Sigurd Agrells sällskap fick man ej för egen del vara för ömtålig eller lättsårad. Jag fortsätter dagboksanteckningarna utan protest eller kommentar: ”Herrar litteraturkritiker som taga sig ton och pondus mot de unga debutanterna — utan att vanligen ha en smula berättigande i sina påpekanden av förebilder och verser som plagiatverser som i själva verket ej äro efter-härmning, utan antingen bero på originalitet eller på gemensamma förebilder. Agrell påpekade att jag komme att anklagas för Lever-tinefterhärmning” — och som den självför-svarslögnare jag var här på den litterära tillvarons yttersta tröskelsten, ljög jag i dagboken för mig själv och eftervärlden och Sigurd Agrell att ”jag har först läst Levertin den 2 april, då jag av fröken Wiesz fick låna Nya dikter”. Vilket som sagt var en stor och uppenbar lögn, då jag hela hösten hade läst i och lärt av John Landquists utlånade exemplar av Legender och visor”, och sidorna i min dag- Sigurd Agrell som yngre. bok därtill redan voro späckade med Levertin-citat. ”Snart öppnade han med ett hela sin själ för mig. Det var som en väldig mörkröd ros som legat dold under de smutsiga, gröna täckbladen, men nu sprängt dessa åt sidan och i hela sin fullblodsfägring lyste mig till mötes. Det var en bergsström, som varit uppdämd med en väldig damm, men vars fördämning, en annans hand nu hjälpt till att undanröja. Härligt vårfriskt, kylande vatten med isblock och snö. Det var en fullkomlig natureruption.” Och här fortsätter jag med en bild av mig själv, som förefaller mig högst narraktig och missvisande: ”Men jag, den cirklade, raffinerade, deka-denten med självöverreflektion och blaserthet, jag kände min själ rensköl jas av denna vilda flod och tyckte mig intig och obetydlig i jämförelse med honom. Han berättade om en till Gernantska förlaget inskickad diktsamling, som han fått refuserad med ett ohövligt brev från G. av Geijerstam. Jag häpnade. Den monsieurn som 753