SIGURD AGRELL — SIARE OCH SKALD Josephsons egendomliga teckning ’Blommans själ’. Ja, han är en själ, skälvande och lidande, frisk och öppenhjärtig. Att tala med honom är som att gå ute i skogen tidigt en vårmorgon. Släkten är värmländsk. — På hans mors sida har de i tre generationer bott vid Rä-men. Hans mor är syssling med professor Esaias Tegnér i Lund. Ingen förkonstling eller självöverreflektion. Han berättade om hur släktingarna och alla ansågo honom som en tråkig egoistisk kuf, som alla vill förmynda. Man tror att han blott har levat i sina böcker. Aldrig umgåtts med kvinnor. Ja, människorna äro löjliga, jag vet det av egen erfarenhet.” Jag skulle inte ha varit den narr jag var om jag ej här i dagboken — omedvetet för att fastslå sanningen av mitt uttalande i den sista meningen — infört dessa rader: ”Vi talade om kärlekens mörka makt. Som jag hade han utropat mången gång: Hynda! hynda! hynda! Han visste hur beräknande och sluga de äro. Deras liv gå ut på, att få ett så gott giftermål som möjligt, för att sedan låta hela sin sinnlighet hopad och kondenserad under åratal, rasa ut.” Ja, vilka kvinnokännare voro vi ej båda i vår djupa tjugoårs visdom, och min dagbok fortsatte omedelbart. ”Jag kände mig så fattig och arm vid hans sida. Han öppenhjärtig med en själ av eld och gnistor, aldrig förställande sig för brac-korna. Men jag stel, kylig, affekterad, en verklig Machiavelli. Han gick vid två- eller tretiden. När jag låg och försökte sova med en vådlig huvudvärk kom jag att tänka på Roxannes yttrande, att skulle Sverige få en stor skald igen, skulle han komma från Värmland. Sigurd Agrell är ju värmlänning. Därav förklarar jag den likhet som finnes mellan honom och Fröding och som naturligtvis andra kritici skola döpa till ”plagiat” — ”impotent Frödingsimitation” etc. etc. Hans naturskildringar kom jag ihåg som något vackert. Han påstod, att jag var hellen, var Sigurd Agrell som äldre. öga, men han mera var tanke, och det hade den litterära pöbeln svårare att förstå. Men värmlandsbitarna förrådde då öga, tyckte jag... Töser i hansker å hatter, söm töcker di ä bra, å store dryge katter döm licker inte ja — för si bå katter å töser di ä allt bätter söm små, nör tassera inte klöser å yga ä så blå.” Jag begriper inte hur jag mitt i alla mina tentamens- och kärlekssorger så helt och hänsynslöst kunde gå upp i den Sigurd Agrellska egenarten. Men han tycktes mig vara just sådan jag väntade mig en verklig skald skulle vara: Helt vers och vansinne, välljud och vällust. Jag antecknade också med särskild tacksamhet hans i förbifarten givna skildringar — i pauserna mellan versflödena — av sina äventyr bland Petersburgs och Uppsalas pigor. 755