SVEN LIDMAN ”Dagen har varit fullkomligt Agrellsk. När jag kom ut till frukosten var visst min kära doktorinna rädd för att jag till Agrell skulle framfört hennes förtal om honom så vi utgöto oss i ett gemensamt lovord över Agrell. Jag kom inte iväg från kaffet förrän en kvart över fyra. Agrell hemma, men inga cigaretter. Jag fick nu läsa Geijerstams svar till Sigurd och så — in medias res. Han läste dikter. Jag läste dikter. Jag kritiserade starkt, påpekade nödvändigheten av koncentration. Hela strofer kunde utan förlust strykas. Hans uttryck föllo understundom i omedveten löjlighet. Som helhet betraktad var diktsamlingen allt svag, så jag förstår delvis Geijerstams omdöme, men där fanns ju charmanta pärlor. Stiligt var hans idé till en diktsamling: 'Arabesker’ med motto från Frödings: Så jag målar Donna Bianca, — ty det roar mig att måla så. Arabesken är en ranka som en lärd pedant ej kan förstå. Den skulle innehålla Fornnordiska dikter — Kaukasiska, Indiska och den fjärde cykeln kommer jag inte för tillfället ihåg. (Sagofantasier.) I sin nuvarande diktsamling saknar han för mycket teknik och koncentration. De symboler, han använder, äro för utslitna och använda. Jag fann mig till min häpnad i besittning av mera teknik och verklig originalitet i mina dikter. Han skrev av en av dem ur Pasiphaè cykeln. Det är den som säger: Efter den dag som tyst förblött blond Selene sitt skälvande skimmer strött... Han fann den vara ”... styv ... stilig färgprakt”. Han lärde sig den genast utantill och jag fick skriva av den åt honom. Sen gick han och deklamerade den gång på gång. I synnerhet verserna: Nattens drömmande bleka stjärnors lystet trånande blåa ljus visar vägen till fala tärnors purpurmålade skökohus. Vi skildes åt med den överenskommelsen att till och med för Landquist dölja vårt sammanträffande i dag.” Om någon varelse jag råkat, verkligen varit ett ungt geni, så var det Sigurd Agrell. Ja, han var ett geni och ett svenskt geni, men han framträdde också innan den tid, då standardisering, likriktning och uniformering ännu ej helt blivit kulturprocessens signum. Men efter vad jag förstår så överlevde han också ofördärvad själva denna fortsatta standardise-ringsprocess. Skulle jag i detta nu fråga mig själv: Vad är geni? Så skulle jag enklast vilja svara: Att vara själ och icke schema. Själv kan jag inte nog tacka min Gud och Skapare, att Han i den där sällsamma natten till annandagpåsk 1901 genast lät mig uppleva och fånga något av den mig då alldeles okände Sigurd Agrells väsen i en andlig verk-lighetssyn, när jag i dagboken skrev: ”Ibland, när han lutade huvudet bakåt, fick det samma prägel som ansiktet på Ernst Josephsons egendomliga teckning ’Blommans själ’. Ja, han är en själ, skälvande, frisk och uppriktig.” En blomma, det var vad Sigurd Agrell var, och det är inte lätt för en blomma att lyckas få behålla sig själv vid inre liv och växt i en värld sådan som vår. Det gäller att bygga omkring sig de besynnerligaste skydd och ställningar och förskansningar och klä ut sig och klä om sig, så att människorna inte förstå, att man är en sällsam blomma, som en vanlig människa, sin natur lik, nödvändigt måste bryta eller trampa ner eller tugga på eller göra sitt tarv på — för att på något sätt för sig själv visa, att den är dess överlägsna och absoluta herre. Men blomman Sigurd Agrell lärde sig — som det förefaller mig nu — ganska fort — att klä ut sig och slå om sig och slå omkring sig och spela alla muntra hårdhänta trick — att vara alla clowners clown och alla dårorkest-rars virtuosaste dirigent. Ja, inte bara det, 756