SIGURD AGRELL — SIARE OCH SKALD han tyckte det var roligt: — att dansa på kaféernas marmorbord eller klättra efter dess pelare — att skjuta av sin Browning i luften, omgiven av häpna och rädda människor — att rycka håriga och vilda kosacköverstar i skägget och våldsamt skämta inte bara med bovar, busar och banditer utan också med docenter och professorer, länsmän och läro-verkslärare. Men under alla dessa vilda fasoner och bullerföreställningar, bravader och maskerader — under alltsammans innerst inne alltid vara och svartsjukt bevara sin blomma till själ. En skenbart världsfrånvarande drömmare och fantast med ofta blixtsnabb orienterings-förmåga för situationer och människor som han mötte. Han hade ibland förmågan att gripa även den mest våldsamt flyende sekund i nackskinnet och samtidigt också gåvan att tankspritt låta livsavgörande minuter ebba ut i det tomma intet, i tankspritt dagdrömmer i. Här råkades sannerligen två lyriska gräshoppor i en värld, som obevekligt begär vackrare vardagsvara. Något som vi med bästa vilja voro alldeles oförmögna att prestera. Två excentriska gräshoppor som i sin hemlöshet och sitt världsfrämlingskap nu hjälplöst sökte sig till varandra i någon hemlighetsfull släkt-skapskänsla. Och i denna känsla av gemenskap bortom tid och rum möttes vi gång på gång under årens lopp. Och var det till slut nära årtiondet mellan våra sammanträffanden, möttes vi lika snabbt som om det varit fem minuter sedan sist. Men från våra skaldeår minns jag, hur han helt plötsligt kunde få en underlig fj ärrblick i ögat. Hans själ lyfte sig plötsligt som en sällsam rovfågel i virvlande flykt att fånga en okänd och underlig situation och sensation för att sedan på örnars och gamars och rovfåglars sätt trasa sönder sitt hjälplösa byte i blodiga fragment — så småningom — och förvandla dem till vers. Vem skulle kunna skriva boken om Sigurd Agrells metamorfoser och äventyr och vem skulle väl kunna härma den på en gång barnsligt hjälplösa och iskallt medvetna dårblicken i hans ögon, när han kunde säga till mig, som han instinktivt då förnam som en mera tveksam partisan eller trots allt något ironisk åskådare: ”Ja. Sven, nu tar jag min skräll själv.” Och jag skildes från hans tillfälliga, högst heterogena sällskap och gick hem. Men för honom blev resultatet alltid en kalabalik i sinnevärlden med de mest oväntade och obeskrivliga hyperbler och parabler, men alltsammans — ibland först efter dygn — alltid slutande i någon underligt stilla och meditativ och lyriskt mera vinglös baksmälla eller ”dagen efter”, som kunde föda den mest melodiska och världsfrämmande eller världsföraktande och välljudande vers. Ty endast till en viss gräns lät jag mig ryckas med i hans excentriska leklust, som ju också — om ock i svagare grad — var min. Det kom nästan alltid något ögonblick, då han liksom ville ta ledningen av en gemensam situation och störta oss båda ut i en än vildare virvel, men jag bromsade upp för egen räkning med en iskallt nykter upplevelse, att han lekte kallt och reflekterat och att jag ej var hågad att spränga min inbillade korrekthets-cirkel för hans infall: En oändlig serie storsvenska kroggräl å la 1600-talets berömda skaldedrabbningar. Ty samtidigt som han var en betydande vetenskaplig begåvning med förstahandskunskaper på många områden — en verklig sentida po-lyhistor — hade han en hemlighetsfull livsstil å la Wivallius och kumpaner: Per Sigurd Agrell — varenda kväll han drack sin burgunder med dunder och skräll. Han var en flygmaskin med starkare motorer och en flygare med hetare flygambitioner än jag. men mitt i allt detta liv och larm hade 757