SVEN LIDMAN han en hemlighetsfull triumf och tillfredsställelse av att själv vara ett skapande centrum i denna cyklon av händelser, situationer och människor som han själv satte i gång — en intensiv njutning av att vara centrum och härskare. Sigurd var mycket stolt över sina ”sonetter i ädel materia”, men hans verkligaste dikter voro inga som helst verser i ädel materia utan i högst levande människomaterial: vilda kar-nevalsupptåg i sinnenas och alkoholens värld — en Belhnansmaskerad av stora och sällsamma mått. Men om dessa kalabaliker, kostymeringar och vilda upptåg voro hans verkliga dikter i sinnevärlden — låg dock till slut inne i dem — som kärnan inom sitt hårda skal — de mest spröda och vibrerande versrader vittnande om att blomman inom honom upplevde sin egen gåtfulla tillvaro som tillfällig gäst hos fenomenet Sigurd Agrell — på samma sätt som Sigurd Agrell sina vilda strövtåg och utflykter i skenvärlden: som gäst och främling. All världens vetande kan ej förklara att smärta lides och att glädje kännes. Till slut ett mer än dubbelbottnat främlingsskap — en orientalisk irrgångssalong, där Sigurd ensam tveklöst hittade ut och in utan att någonsin komma i verklig tveksamhet om vad som var sken och spegelbild när det gällde honom själv — utom måhända under en kort period av sitt liv om vilket jag kanske någon gång framdeles får tillfälle att berätta. Men jag måste redan här säga, att det i sanning hedrar det karolinska universitetet i Lund att efter en mer än decennielång docentur utan ansökan hava kallat denne i sanning senfödde karolin till professor i slaviska språk vid nämnda akademi. 758