GYCKLAREN PÄ BARRIKADEN den älskades ansikte, bara att han kysst det; däremot har han inte glömt sceneriet, ett blommande plommonträd och ett vitt moln. För neutraliseringen av trasromantiken svarade Kurt Weills musik i ”Tolvskillingsope-ran” och ”Aufstieg und Fall der Stadt Ma-hagonny”; Brechts poesi hade då ännu inte övervunnit det banala, utan gjort det förföriskt och ursäktat det som förevändning för samhällssatir och moralkritik. Hans ärende accentueras starkare i de följande verken men skildringen av förmultningsprocessen i samhället får redan hos tjugotalets Brecht en frän aggressivitet som beror på medvetenheten, om katastrofhotet mot Weimarrepubliken. ”Mann ist Mann” varnar den tyska publiken för den ödesdigra dragningen till fel kollektiv, nämligen krigsmaskineriet, och låter ett underfundigt maskspel demonstrera människans anonymitet. Att den oförarglige bäraren Galy Gay inför våra ögon förvandlas till hänsynslös militarist är en enikel process som jäm-ställes med uppmonteringen av en bil. Människan äger ingen identitet och kan därför utan vidare bytas ut mot någon annan. ”Tolv-skillingsoperan” är en varning inte minst till de tyska borgarna att se upp i tid; även rövare uppträder som borgare. Mackie Kniven leder sitt rövarband som en affärsrörelse, Brecht karakteriserar honom som ett fall av borgerlig demoni. Det är inte bara hans gästspel i sol och vår-branschen som gör honom till en förelöpare till Chaplins ”Monsieur Verdoux” — Chaplin utgår från samma grundtanke som Brecht trots att han vänder på den, borgaren som rövare. (Brecht berättar att Chaplin i samtal med honom karakteriserat problemet i ”Monsieur Verdoux” på följande sätt: ”Det är ingen bagatell för en liten man utan särskilda talanger att försörja en familj i dessa tider!”) I ”Mahagonny” utvidgas tidskritiken till en vidräkning med hela civilisationen som i sitt förfall snedvrider naturen och degraderar nöjet till industri respektive excess. ”Som man bäddar, får man ligga”, lyder den enda ”Vatten-och-eld-människan.” Etsning av Caspar Neher till de apokalyptiska visionerna av nutidens människa i Brechts diktsamling ”Hauspostille” (1927). gällande lagen i staden Mahagonny, ”bättre trampa på andra än bli nedtrampad själv.” Ädlare, oegennyttiga känslor är farliga, i ”Kaukasiska kritcirkeln” talar Brecht om medlidandet som ”godhetens förförelse”. Det är bara på scenen som Mackie Kniven slipper bli hängd och Azdak kan tillämpa sin speciella form av rättvisa. Om man inte vill rätta sig efter tidens djungellagar och är för svag för att sätta dem ur kraft, har man endast att välja mellan undergång och kompromiss. Det första alternativet demonstreras med kuslig skärpa i ”Die Heilige Johanna der Schlachthöfe” och framför allt i ”Die Mass-nahme”, ett stycke som föregriper Sacrtres ”Smutsiga händer” och beskriver en olöslig konflikt: En ung kommunist som inte kan förmås till att lyda partidisciplinen låter döda sig av sina kamrater när han blivit en belastning för den sak han velat tjäna. Förtvivlan är grundtonen i denna pjäs, som använts både 767