HOLGER AHLENIUS HON OCH HAN Våra vanföreställningar är legio, och en av de vanligaste är den, att ett äktenskap är summan av två individer, som kan bedömas var för sig. Det borde eljest vara uppenbart, att varje förbindelse mellan kvinna och man som sträcker sig över många år och innefattar även vardagens småtterier, utgör en obruten polaritet, en fortgående växelverkan, där ingen av parterna kan vägas och mätas annat än i relation till den andra. Ingen enda av oss, hur klarsynt, hur självkritisk han eller hon må vara, är i stånd att mer än styckevis fatta och objektivera sitt eget jag och än mindre den verkan det utövar på en närstående. Och hur samvetsgrant och ärligt man än framlägger dokument — brev, dagboksanteckningar, minnesbilder — rörande båda kontrahenterna i ett långvarigt äktenskap, så är och förblir ett dylikt verk ett isberg, varav bara en bråkdel ligger synlig i klart dagsljus, medan den långt större delen är försänkt i det undervat-tensmörker, som utgörs av den hemlighetsfulla erotiskt-emotionella alkemin, av tonfall och minspel och rörelser, av lynnesväxlingar och mer eller mindre dolda irritationer, av vardagens nötningar, av tillfälliga impulser av ömhet eller motvilja. Allt detta, som i sista hand är avgörande, hela detta oerhört komplicerade växelspel kan bara aningsvis utläsas mellan raderna i en bok, kan aldrig mer än fragmentariskt infångas på papper, där bokstäverna står stela och stumma och inte luktar av annat än trycksvärta. Truismer som dessa pockar på uttryck vid läsningen av den minnes- och dokumentbok som Marika Stiernstedt har ställt samman om Marika Stiernstedt: Kring ett äktenskap. Bonniers 1953. 26:50. sitt och Ludvig Nordströms tjugofemåriga äktenskap. Jag har läst den skakad, upprörd och gripen såsom man blir av den mänskliga sammanlevnadens eviga patetik med dess ofrånkomliga blandning av högt och lågt, trivialt och sublimt, inte minst när det som här är frågan om den alltid vanskliga föreningen mellan två konstnärsegoismer, om två var på sitt sätt särpräglade, rikt utrustade naturer med framskjutna ställningar i vårt kulturliv. Marika Stiernstedt är den överlevande av de två, och just nu ger det henne ett övertag, men Ludvig Nordströms omfattande dagböcker ska måhända i framtiden publiceras. Oron för vad de ska visa sig innehålla skär igenom här och var, och det är inte mer än rimligt om hon dessförinnan har velat framlägga sin version, sitt vittnesmål i det tragiska mellanhavandet. En dag ska också den manliga partens röst bli hörd. Här hör vi nu den kvinnliga — i varje fall i själva arrangemanget, sovringen och tolkningen av dokumenten. Marika Stiernstedt är mycket klok, mycket vidsynt, alltigenom resonabel och orädd; hennes självkritik är klarvaken, och hon utlämnar sig själv med beundransvärd tapperhet, men det egna väsendets substans och dess avtryck i Ludvig Nordströms personlighetslera är hon., trots imponerande ansatser, lika litet i stånd att fixera som någon annan i motsvarande situation. Självfallet måste man också räkna med tystnader, förbiseenden, hemlighållanden — frivilliga eller ofrivilliga. Vare detta sagt endast för att fastslå, att den bild av Ludvig Nordström som här manas fram, trots dokumentens påtaglighet och rikedom, med nödvändighet är ensidig, ställd i oupplöslig relation till hans första hustru och i sista hand 770