HON OCH HAN sedd genom hennes glasögon, medan en annan, helt olikfuntad vision, förmedlad exempelvis av en bror, en dotter, en nära vän, på sitt vis kunde ha blivit lika sann, lika porträttlik. Varsamhet måste bli lösenordet vid läsning och tolkning, och kritiska reflexioner rörande det överrika men ofrånkomligt begränsade och betingade materialet måste från början förses med alla tänkbara reservationer; det kan inte bli tal om annat än hypotetiska och provisoriska synpunkter. Det var Marika Stiemstedt, driven av litterär och personlig nyfikenhet, som tog det första steget till ett närmande, men det var Ludvig Nordström, alltid impulsiv och eld-fängd, som tog de följande i rask takt. Spelet förefaller att ha varit ojämnt från första stund: han en tjugosexårig författaryngling utan erkänd position, son till en ruinerad små-stadsborgare i en förbisedd landsända och med några slarviga amourer bakom sig, hon en högadlig officersdotter med tillträde till aristokratisk och akademisk societet, firad för sin skönhet och sin intelligens, därtill en trettiotreårig, en mogen kvinna, som hade bakom sig inte bara ett upplöst äktenskap utan också förbindelsen med en stor svensk författare, en av Ludvig Nordströms läromästare i drastisk, saltstänkt realism; boken innehåller många oförtäckta anspelningar på detta röda inslag i Marika Stiernstedts levnadsväv. Den utomstående förefaller det, som om Ludvig Nordström av begynnelsen hade burit på en känsla av underlägsenhet gentemot hustrun,, en känsla som har varit både socialt och erfarenhetsmässigt betingad och självfallet aldrig bekändes men som med våldsam kraft bröt igenom efter den första passionens och den erotiska illusionens snabbt förrunna lyckoår. Senare anklagade han henne för att aldrig ha haft annat än en moderlig inställning till honom, och sannolikt fanns det ett dylikt inslag i känslohärvan; uppfattningen att mannen behövde henne och skulle vara hjälplös utan henne vid sin sida, utgör ett ledmotiv i Marika Stiernstedts berättelse och får åter och åter motivera, att hon alla slitningar till trots höll fast vid äktenskapet. Inför sina läsare gör hon inga försök att dölja denna känsla av sin egen överlägsenhet; den kan av maken ha tolkats som medlidande, kanske som förakt, och det är väl inte utan att en nypa av dessa ingredienser har smugit sig in i berättelsen. I så fall kan på hans sida steget till fientlighet och hat inte ha varit så långt. Ur känslan av underlägsenhet stiger till synes en linje av trotsig och juvenil självhävdelse som genomgår Ludvig Nordströms hela korrespondens och umgängelse med hustrun, sådan den här framläggs. Likt Strindberg tycks han ha hört till dessa olyckliga som upplever kärleken under självutplåningens och förödmjukelsens aspekt och erfar den som ett nesligt beroende, ett ok, vilket han snarast möjligt måste skaka av sig — för att i nästa stund åter vältra sig i självförnedring. Man kan inte förtänka Marika Stiernstedt att hon blev tillintetgjord när hon några dagar före vigseln tilläts läsa i dagboken: ”Jag älskar henne inte men jag gifter mig med henne.” Det grymma infallet framstår som en upprors-unge, som hans sista desperata försök att hävda sitt oberoende, men hos hustrun grundläde det, naturligt nog, en skepsis och en misstro som aldrig övervanns. På det litterära planet tycker man sig kunna göra liknande iakttagelser; allt känsligare för hustruns kamratkritik blev han snart oemottaglig för den och kom till sist att betrakta den som ett utslag av fientlighet. Vad båtade det, att han var den obestridligt större författaren av de två och innerst måste ha varit medveten om det, när han år ut och år in bekämpades av en oförstående kritik, medan hon uppnådde aktningsvärda publikframgångar och kunde göra större ekonomiska insatser i det gemensamma hushållet än han. Han skulle ha varit övernaturligt upphöjd och frigjord om han inte hade plågats av sådant, och hans abnormt uppdrivna svartsjuka — också den troligen rotad i känslan av underlägsenhet, i inre osäkerhet om sitt värde som älskare och man — 771