HOLGER AHLENIUS som tidigt med karakteristisk oresonlighet varit riktad mot hustruns emotionella förflutna, mot varje man som närmade sig henne, kom efterhand att omfatta även hennes arbete och hennes vänner, ja till och med sällskapslivets små triumfer, som hon mer kvinnligt än diplomatiskt inte underlät att delge honom. Sedan makarna hade återtagit sin ömsesidiga erotiska frihet — och kanske även tidigare — upplevde Ludvig Nordström en rad hastigt uppblossande förälskelser, vilkas föremål vanligen var honom socialt, intellektuellt eller rent mänskligt underlägsna. Han tycks inte längre ha orkat med kvinnor, inför vilka han inte kunde känna sig överlägsen, och hans animositet mot hela kvinnokönet bottnade väl, också den, i underlägsenhetskänsla och rädsla, rädslan att bli slav under den egna starka sinnligheten. Men när hustrun blir allvarligt sjuk i Paris, då kastar han genast allt arbete och skyndar osjälviskt till hennes sida; nu är han den starkare, nu känner han sig vara ovanpå och kan släppa till all den ömhet och omtanke, all den verkliga godhet som han otvivelaktigt var mäktig. Den emotionella indiansommar som blommar upp mellan de medelålders makarna kring årsskiftet 1927—28 är något av det mest betagande i boken och återspeglas i en lång brevsvit, där ungdomsårens stormande men ändå självupp-lagna lidelse har efterträtts av två mogna, prövade hjärtan, som tycks slå mot varandra med luttrad, oegennyttig känsla. Men det varar inte länge; hustrun tillfrisknar och är inte längre den hj älpbehövande, och plötsligt, oförutsett uppsäger Ludvig Nordström äktenskapet; han lever tillsammans med en engelsk dansös, som behöver honom. Nå, det lappas ihop för ännu några år, och hustrun hjälper honom att ”ordna för flickan”. Men detta ”ädelmod”, oförklarligt utan en god portion överseende likgiltighet, förnimbar mellan raderna i den nyktra texten, måste ha verkat förkrossande på maken och ha bidragit till att vända hans känslor i hat. De män torde vara lätt räknade, som skulle ha härdat ut med en så överlägsen attityd från en förfördelad hustrus sida. Allra minst kan det förutsättas om en man med Ludvig Nordströms skaplynne, och den radikala motsättningen mellan makarnas temperament är vad som först och sist frapperar' iakttagaren; innerst måste beroendebanden ha varit oerhört starka, eftersom det omaka förbundet dock hölls vid makt ett kvartssekel igenom. Med sin utpräglat pykniska kroppsbyggnad var Ludvig Nordström en frodig, en livsbejakande natur med rika fonder av värme, godhet och generositet. Stingslig, häftig och ombytlig var han snar till vrede men också till försoning, ett offer för sitt lynnes våldsamma kastvindar men aldrig giftig, skade-lysten eller hämndgirig, alltid beredd att engagera sig för nya idéer och djärva tankeäventyr, att låta sin fantasi tumla om med väldiga planer och världsomspännande perspektiv. Draget av naiv godtrogenhet och exal-tation kom särskilt till uttryck under eng-landsvistelsen 1917—18, då han inbillade sig ha en marskalksstav i ränseln och förespeg-lade sig att bli ledare för ett nytt stort tidningsföretag, som skulle vända upp och ner på det svenska samhället. Men perioderna av högtflygande förhoppningar och storslagna projekt alternerade med återkommande depressioner, och dagar i sträck kunde han ligga till sängs med imaginära krämpor, utan förklaring försvinna från hemmet eller isolera sig i dystert ruvande. Allt tycks ge vid handen att han var av manodepressiv läggning, och det understryks också av Marika Stiernstedt; däremot ger hon inga belägg för teorin att han skulle ha lidit av epilepsi i lindrigare form. Ytterligt sårbar, med diktarens överkänslighet för atmosfärer kunde han råka i misshumör för ett ord, ett tonfall, en bagatell; under svartsjukans kval kunde han förstora och förvränga varje struntsak och jaga upp sig till sannskyldigt raseri — stundom under påverkan av den höga, alltmer stegrade alkoholförbrukning, som utgjorde ett stående konfliktämne mellan makarna, och som själv 772