HON OCH HAN fallet inte var ägnad att dämpa hans hetsighet. Som alla invärtes osäkra var han i behov av ständig uppmuntran, av att man trodde på honom men blev nog allt annat än bortskämd i det avseendet, och innanför den rundhyllta godsinthetens utanverk gick den förrådda människans inre försvarslinje av köld, misstro och oåtkomlighet; med all sannolikhet gick den tillbaka på trettonåringens, pubertetsyngling-ens förkrossande upplevelse av faderns konkurs, som hade satt outplånliga spår. Det stämmer förträffligt med denna karaktärsan-läggning, att Ludvig Nordström ägde en spontan och sprudlande berättargåva, där det muntliga föredraget alltid skiner igenom, men inte var mäktig någon tålmodig artistisk fin-slipning av sina alster, och att hans outsläckliga iver att docera och teoretisera löpte ut i visionär mystik, som saknade korrektiv i ett försiktigt prövande intellekt; som intellektuell personlighet förblev han uppslagens, hugskottens, blixtbelysningarnas och de snillrika di-lettanteriernas man. En skarpare kontrast än hustrun kan svårligen tänkas. Sedan barndomen hade hon in-plantats behärskningens livsstil, och hennes skyddsmekanik för inre osäkerhet var inbunden misstro, kyla och reservation; överstedotterns röst kunde låta kort och kommando -mässig, det är hon själv medveten om. Vad ska för övrigt en karl med Ludvig Nordströms temperament ta sig till med en kvinna som enligt egen utsago aldrig blir ond eller stött eller häftig och som har plåt utanpå? Emotionellt har hon möjligen varit hämmad av en viss bundenhet vid fadern — indicier i den riktningen kan utläsas ur berättelsen — sensuell kanske men mentalt alltid nykter och kallblodig och med världsdamens förmåga att behärska alla situationer, eventuellt med en viss böjelse för flirtens låtslek och erotiska halvdagrar, något som måttlöst måste ha irri terat Ludvig Nordström med hans ursvenska ointresse för varje annan spänning mellan könen än den påtagligt sexuella. Vid ett av hans hemskaste svartsjukeutbrott — i Helsingfors 1914 — stod hon stum, ordlös, ”kände mig bara stenhård, beslutsam, kapabel till vad som helst”. Hur fruktansvärt underlägsen måste han inte ha känt sig inför denna oåtkomlighet, av att hon behöll huvudet kallt när han själv lappade det, och i längden har hon väl inte förmått maskera den välvilliga, lite nedlåtande skepsis som kom att utgöra hennes grundinställning visavi mannen, vilken så ofta gav hugg på sig och var så barnsligt okritisk gentemot både människor och idéer. Den himmelsvida skillnaden mellan makarna studeras emellertid bäst i brevstilarna, hennes saklig, lugnt utredande, sval och torr, hans ordrik och flödande, översvallande och flamboyant. Det vore knappast underligt om han tyckte att hon ideligen slog vatten på hans eld. Inte minst måste han ha plågats av medvetandet om alla de förlöpningar, alla de uppblåsta och spruckna ballonger, vartill hustrun var det minnesgoda, ständigt närvarande och besvärande vittnet; det kan ytterligare ha givit näring åt hans underlägsenhetskänslor, kan ha utgjort skäl nog för hans stigande ovilja. Dock — vem löser en ekvation med så många obekanta? Ena partens handlingar är framlagda, men det torde bli resning i målet, som ingalunda är slutgiltigt handlagt. Allt ska till sist rivas upp, vridas, vändas och kalfatras — det är snillenas bistra lott att med hull och hår, med hjärtan och njurar vara utlämnade åt offentligheten, och Marika Stiemstedt har oförfärat ställt sig detta till efterrättelse. Bortom två betydande personligheter, som älskat och gjort varandra illa, skymtar världen och stjärnorna; det ger hug-svalande avståndsperspektiv både på den mänskliga litenheten — och på storheten. 773