TÄNKAREN PÅ BAKER STREET British Museums bibliotek; vid mitt senaste besök där stod de i varje fall inte att finna i katalogen. Han behandlar i tolv kapitel bl.a. Sher-lock Holmes’ liv och lynne, hans attityd gentemot kvinnor och förhållade till musiken, och Watsons liv med speciell hänsyn till hans roll som hävdatecknare och som part i två äktenskap, av vilka det andra företer mystiska drag, ännu icke fullt avslöjade, samt avslutar med den utomordentliga recension av Sherlock Holmes-utställningen 1951 i Abbey House, f.d. Baker Street 221 B, som på sin tid offentliggjordes i The Listener. Synnerligen tillfredsställande är att han i en av artiklarna strängt men hövligt korrigerar den ryktbare prästen och detektivromansförfattaren Monsignor (f.d. Father) Knox vars varma intresse för saken alltid varit högt uppskattat men vars inexacti-tude vid citerandet av de kanoniska skrifterna bragt mången sherlockian till förtvivlan. Mr Roberts’ noggrannhet är däremot förebildlig. På en över företalet klistrad lapp med errata beklagar han att han på sidan 65 felaktigt påstått att Watson i rugby spelat trekvartsback för Blackheath. Detta är mycket sympatiskt, men kanske skulle man kunna anmärka att misstaget icke direkt kan sägas bero på ”insufficient evidence”. Författaren torde helt enkelt ha sammanblandat Watson och Holmes’ klient mr Robert Ferguson, en av motståndarna vid den omtalade matchen. Som vi minns spelade denne trekvartsback för Rich-mond. En utmärkt bok för noviser men även för sådana som hunnit till högre vetande på området är ”My dear Holmes” av Gavin Brend (Allen & Unwin). Författaren, som är advokat i London, kom på idén att ägna sig åt den exklusiva sysselsättning Holmes-forskningen erbjuder, när han högläste skrifterna för sin tioåriga dotter. Han upptäckte då egendomliga detaljer som han inte hade märkt när han för sig själv gick igenom dem de första 5—6 gångerna, en erfarenhet som mången nog har gjort. Följden blev att han tog sig för att penetrera hela komplexet eller åtminstone de delar som tills vidare kan överblickas, ett djärvt företag där mödan dock slutligen blev rikligt lönad. På nytt har han tänkt över alla de gamla problemen: Holmes’ födelseår, hans akademiska studier, hans resor i Persien och Tibet efter striden med professor Moriarty vid Reichenbachfallen i Schweiz, hemligheten med hans bror Mycrofts yrke, hans hushållerska mrs Martha Hudsons roll i hans liv, doktor Watsons förnamn, dennes medicinska karriär, hans båda äktenskap och Watsons egendomliga uppgifter om det sår han fick av en jezail-kula i slaget vid Maiwand i Afganistan 1880; ibland påstår han som bekant att den träffade i skuldran och ibland i benet. Varför lämnade Watson 1896 Baker Street utan ett ord till förklaring? Varför hade de båda bröderna Moriarty samma förnamn? Och så vidare. I fråga om Holmes’ akademiska studier lutar Brend åt den åsikten att de förlädes till Oxford och måste därför rikta kritik mot Dorothy Sayers, som anser sig ha fastställt att Holmes låg i Cambridge. Hans uppfattning får stöd i en fotnot hos Roberts, där miss Sayers’ i förstone mycket bestickande uppgift att hon i Cambridgeuniversitetets matrikel för vederbörande år hittat en T. S. Holmes definitivt avlivas som indicium genom upplysningen att denne Holmes enligt Roberts’ undersökningar slutade sina dagar som konsistorienotarie vid katedralen i Wells. Beträffande Holmes’ och Watsons adress på Baker Street, om vilken man med säkerhet vet att den icke kan ha varit 221 B, uttalar Brend kätterska åsikter stick i stäv mot dem som framlagts av röntgenologen dr Gray Chandler Briggs från St. Louis och författaren av denna artikel. Jag skall icke närmare gå in på den pinsamma historien, då jag hoppas att inom kort kunna vederlägga teorin och det sålunda är onödigt att ta upp det snålt tillmätta utrymmet med en detaljerad redogörelse för Brends plädering. Till de antydda bristerna hos Watson hör ju hans påtagliga lättsinne, för att inte säga slarv, när det gäller att ange data; man får ofta den 775