MARGIT ABENIUS uppfattningen, att han var så fascinerad av de kuriösa händelser han. invecklades i att han inte omedelbart noterade år och dag utan förde in sådana anteckningar senare, när det blev fråga om att redigera ut materialet. Mr Brend har tagit itu med dessa omfattande och ytterligt svåra problem på ett sätt som vittnar om beundransvärd skarpsinnighet. Med vänligt överseende bringar ban reda i den välmenande och respektable Watsons förvirrade uppgifter och förmår så småningom framlägga en kronologisk lista som i det stora hela bör stå sig och kunna bilda utgångspunkt eller rättare sagt utgångsplan för fortsatta forskningar. Att sådana ännu inte behöver bli resultatlösa, att mycket ännu återstår att göra för träget arbetande sherlockianer, framgår exempelvis av det faktum att till denna dag ett felaktigt angivande av datum i ”En studie i rött” synes ha undgått världens uppmärksamhet. Där meddelas att den osympatiske mormongrosshandlaren mr Enoch J. Drebber från Cleveland, Ohio, den 4 mars skulle till sammans med sin sekreterare, mr J oseph Stangerson, ha åkt från madame Charpentiers pensionat vid Torquay Terrace, Camherwell, till Euston Station för att ta Liverpoolexpres-sen. Detta är givetvis otänkbart. Natten till angivna dag hade han redan — med viss rätt, vågar man väl påstå så här långt efteråt —, blivit bragt om livet av den olycklige, med aorta-aneurysm behäftade Jefferson Hope. Mr Drebber måste ha lämnat pensionatet den 3 mars. Ännu mer upprörande exempel skulle kunna framdragas, men när allt kommer omkring har doktor Watson dock gjort mänskligheten sådana tjänster att vi måste säga som Gold-smith när han vid ett tillfälle yttrade sig om sin roman ”The Vicar of Wakefield”: — Man kan hitta hundrade misstag i den här historien. Men vad tjänar det till att anmärka mot dem! En bok kan vara roande även om det finns en massa fel i den, och den kan vara urtråkig fastän den inte innehåller en enda oriktig uppgift. MARGIT ABENIUS ETT TÄNKVÄRT MISSLYCKANDE Jan Fridegård har alltid varit något av stötesten och förargelseklippa. Ända från bör-j an väckte Lars Hård — med karaktärsvarian-tema Mörk, Stolt, From, Frid — hetsiga känslor för och mot. Somliga benämnde honom drummel, medan andra hämtade styrka och tröst ur drumligheten hans. Och förhållandet har inte ändrats med åren — Fridegård har sluppit glida in i den ”akademiska” likgiltighetens ljumma zon. Hans stilistiska förtjänster har väl så småningom blivit allmänt uppskattade; det har sagts många vackra ord om klarheten, det medryckande lätta i Jan FridegjIrd: Vägen heter smal. Wahlström & Widstrand. Stockholm 1953. 14:50. hans egenartade språk. Han har ibland kallats ”begränsad”, men omdömet i fråga kan inte gärna gälla miljöerna som är rörligt växlande — omfattande slätt och skog, statstuga och herrgård, forntidsvärldar i gryningsljus jämte moderna socialmiljöer som fängelse, kasern och författarliv. Intrycket av trånghet hänger väl snarare samman med själva synvinkeln, med Lars Hårds blick som blänger en smula trotsigt nedifrån uppåt, men som aldrig är skevt undvikande eller svår att möta. Den har i varje fall inte varit det för mig. Hittills. Döm därför om min häpnad, när författarens senaste bok, ”Vägen heter smal”, fyllde mig personligen med samma moraliska förtrytelse 776