ETT TÄNKVÄRT MISSLYCKANDE som jag förut funnit komiskt primitiv och befängd hos andra... Jag läste om boken eftersinnande, och fann den alltjämt icke lyckad, men själva misslyckandet tycktes mig intressant och värt att fundera över. Fridegårds två senaste böcker har hämtat sina titlar ur den gamla väckelsesången: Porten kallas träng och vägen heter smal. Hela Herrens nåd är ställd uti ditt val. Men här gäller tränga, ja tränga sig fram. Annars är himlen förlorad. Man förstår gott sångens känslovärde för Fri-degård — här strömmar det folkliga till mötes, livet är en kamp på hårda villkor, himlens skönhet, så lätt förlorad, vinkar... ”Porten kallas trång” var också en höjdpunkt i hans författarskap. Inte bara en ypperlig folklivs-skildring, äkta i varje tonfall, utan fastmer en djupt övertygande gestaltning av det som är svårast av allt att skildra — nämligen en människas inre förvandling, sedan hon berörts av något som är större än hon själv — sammansmälte den folklig magi med upplevelsen av övervärldsligt ljus till en legend, där gott och ont kommer på rätt plats i livsmönstret. Gumman Froms handling var förvisso mycket ovanlig, men den skedde med osökt nödvändighet. Misstron mot det moraliska (”det moraliska i god mening” som Karin Boye brukade säga) kan tänkas ha skymt bokens värde en smula i allmänhetens medvetande, vilket vore skada. I den nya romanen är vägen i bokstavligaste mening ”smal”, ty Frid — så heter huvudpersonen — måste inte bara kämpa för livhanken; den hänger uteslutande på hans möjligheter att slå igenom som författare, vilket i hans läge närmast ter sig som ett mirakel. Onödigt påpeka att boken har några scener som är fina och klara och att gullvivor alltjämt är gullvivor när Fridegård får dem på pränt. Men i stort sett verkar det som om författarens ingivelse för tillfället vore i sin: han drar och drar i spenarna, men det kom mer bara tunna strilar. Man efterlyser både ungdomens levande trots av inre nödvändighet och de mogna årens generositet och överblick. Frid är ingen gestalt som rycker en med sig och väcker sympati. Inte heller det som händer honom blir'märkligt. Det som är intressant hos honom är hans tilltro till sin egen väg, hans känslor av utvaldhet, av att vara beskyddad och undantagen till en uppgift. Här rör man vid den mystiska källådern hos Fridegård. Sådana känslor är till sitt väsen mystiska, hemlighetsfulla, starkt lycko-givande, och förutsatt att de inte blir för medvetna eller förvirras, är de, skulle jag tro, alltid åtföljda av känslor av ödmjukhet och självutplåning. Kanske kan de bara uttryckas ”stumt”. Med ömtåligt säker konst har Fridegård i tidigare böcker fått dem att ljuda i övertoner — som förtröstan. Ja, stämningen hos Fridegård när den är som mest förtätad, skulle jag vilja återge med just det ordet —-förtröstan. I ”Vägen heter smal” blir både det mystiska och det moraliska draget för okänsligt utsagda, med följd att de skär sig mot varandra. Frids kamp ställs i relief mot två andra människoöden, den storvuxne grovarbetaren Jockes och den ofödda diktaren Sörlands. Likt Frid är Jocke, den goda, glada kamraten, på kant med samhället, men dessutom vilket är farligare, på kant med Kvinnan, och obönhörligt går han sin undergång till mötes. Ett bra porträtt. Trovärdigt. En viktigare roll i berättelsen spelar Sörland, en bisarr figur som har övergett gård och grund och familj i den fantastiska tron att han är en stor författare med ett världsomspännande budskap — något som jämmerligt jävas av verkligheten. Efter att ha förslösat sina pengar bland skönlockiga bohemer, går stackaren under i elände på hembygdens fattighus. De psykologiska kontrasterna blir effektfulla. Frid nykter, kritisk både mot sig själv och andra, misstrogen utåt, men inåt tillitsfull; Sörland barnslig, skrävlande, godtrogen men i djupet livrädd. Den pålitlige gentemot fantasins martyr. Den ”födde” konst 4 BLM 1953 X 777