BOKRECENSIONER nären mot det ofödda geniet (eller ”konst -närsnaturen”). Men de två liknar också varandra i sin längtan efter den breda vägens berömmelse. Likheten drar Frid till Sörland gång på gång, och i dragningen ligger en dold fruktan för att det ska gå honom själv likadant, ett faktum som Jan Fridegård troligen inte har fullt genomskådat. En spärr sätts, och varken fruktan eller medlidande får strömma till fritt. Följden blir olycklig, läsaren grips av en stigande irritation när titulus Frid i snart sagt varje situation kliver fram och mästrar sin olycks födde kollega. Författaren spar inte på dömande ord mot sitt alter ego heller, men det hjälper inte — verkan blir ändå en annan än den författaren avsett. Och i den ytterst olyckliga slutscenen tar Sörland en diabolisk hämnd på sin lyckade kamrat, för det blir alldeles otvetydigt han som framstår som den Utvalde, drabbad av den skapande guden som av åskans stråle och oförmögen att svara med annat än sin obevekliga undergång. Varpå berodde alltså vreden? Tydligen på läsarens alltmer växande insikt om vilket stort och skakande tema författaren fått sig anför trott, och — låtit glida sig ur händerna. Inte på grund av bristande ärlighet, ty ärligheten är hans signum, utan — så förefaller det åtminstone — på grund av den brådska som råder på den breda vägen. Kanske kämpar hos Fridegård för närvarande olika synvinklar mot varandra. Han är vorden en folkkär gestalt som många ser upp till. Han har inte längre naturlig anledning till nedifrån-blicken. Också de sociala förhållanden han skildrat har förskjutits oerhört. Dessutom har den mystiska livsförnimmelsen (med alla dess farligheter) växt sig starkare hos honom och pockar på uttryck och gestalt. Man frågar sig om det över huvud taget är möjligt att så snart efter ett inspirerat verk som ”Porten kallas trång” vara färdig med någonting lika värdefullt? Frågan är ömtålig men bör ställas i allas namn, allas intresse (den är ju också en viktig samhällsfråga). Vi befinner oss lite var i fröken Susegårds fatala dilemma att nödgas utge minst en kåserisamling om året. Men av de betydande författarna, de som har kraft att tränga igenom den trånga porten, av dem väntar man att de ska kunna bryta sådana löjliga och onda cirklar. ”Annars är himlen förlorad.” BOKRECENSIONER FRÄN SURAPELN TILL MIMAN Harry Martinson: Cikada. Dikter. Bonniers 1953. 14:50. Naturligtvis är han alldeles överdådig. Naturligtvis visar han oss genast världen som om vi aldrig hade sett den förr. Till och med hundlokorna visar han oss ännu en gång. Och surapeln. Och den förtalade mossan. Knappast någon har som han lärt oss att förstå denna natur — som vi trevande närmar oss på sommaren, kanske på söndagarna — dess späda estetik, dess torftiga finesser. Hur utsökt, ömsint, fångar han inte på sitt skissblock en multnande stuga eller tecknar med några raska streck dragspelets historia. Vem har någonsin givit ett sannare (och stoltare) porträtt av svanen, detta poetiska djur som borrar med näbbens pryl i gyttjans ruttna sammet, lyfter sitt huvud och ser ormkallt kring drömmens fjärd. Förmodligen har han på så många punkter redan givit oss så riktiga värderingar att vi aldrig hinner ställa dem på huvudet. I varje fall: mig — en innantilläsarc, spårvagnspas-sagerare, restaurangbesökare — har han så förtrollat att jag utan svårighet identifierar mig med surapeln, känner mig solidarisk med dess fattigdom, dess torftighet, och alldeles 778