BOKRECENSIONER glömmer att också surapeln möjligen önskar sig bedrägligare villkor och mera vällustiga frukter på bekostnad av den besynnerliga friheten på ödetorpets sluttning. Också lär oss mästaren att leka med blommorna på marken och får oss att se att blommorna är glada mot varandra, att blommorna är vackra mot varandra. Litet leker han med namnen kanske, bjuder som lathyrus pastellsaft. Och efter regnet låter han oss höra hur ”vinden i aspens skallra slog”. Och när hösten definitivt har signerat sitt verk, visar han oss kråkan som hård och grå ”som en dammig sko” sitter kvar på den nakna grenen — och vi känner oss hemma långt inne i oss själva, någonstans där vi aldrig är tillsammans. Exotica serverar han denna gång i sparsam dosering, men med en japansk målning i tre eller fyra penseldrag visar han oss vattenfallet i Sugibergen och berättar dessutom i korthet hur eldflugorna skapades. Som gnomisk mästare, som meddelare av den visdom som kan arrangeras i lyriska sentenser når han väl denna gång inte samma fina höjder som i ”Passad”. ”Tänkaren torkar sitt äpple men känslan vattnar sin ros” är en älskvärd iakttagelse, ehuru inte överväldigande. Större resultat än i dessa smärre ”cikador” når han i dikten om makt, där han tolkar den världsliga maktens väsen, dess motsägelsefullhet, ”dess kraft av förvirring”. Eller i dessa rader i ”Den saktmodige”, där balansen är lika överlägsen som skärpan: Och varje släktled har sin egen mossa som det till slut dock finner lönlöst att försvara, liksom jag, ty varje nytt släktled börjar sin bana med blindhet bakåt och varglik lystnad framåt, och slutar sin bana med längtan bakåt där livet var och med hatet vänt framåt där döden är. I ”Li Kan uttalar sig om tuppar” apostroferas med samma saktmodiga visdom ”den sorgsna bcjakelsen som ibland kan blandas med glädje / över att ändå finnas till någon liten tid”, och i en annan dikt ger skalden i samma anda uttryck åt en stillsam förmodan att det inte är revolutionerna men resignationerna som gjort det möjligt för mänskorna att leva i längden ”— i den mån de har levat”. (Här invänder kanske någon: som alla moraliska problem är även detta en tidsfråga. När är rätta tiden att resignera? Honom svarar då diktaren: ”efterhand uppstår en mild sorg-vana i hjärtat”. Här ler solnedgångarna.) HARRY MARTINSON Redan i den första avdelningen möter vi ett mästerverk av rent skulptural verkan: dikten om Tyko Brahe som mitt under betraktandet av en katastrof i Cassiopeia störs av jordiska bekymmer. Den dikten är ett konstverk som står konstycket farligt nära. Om den femtiofem sidor långa dikt som står i bokens slut kan man säga motsatsen. ”Sången om Doris och Mima” är ett konststycke som står konstverket nära. Med denna krampaktiga reservation omsorgsfullt inskärpt kan man tryggl hänge sig åt en allt vildare uppsluppenhet. Om Harry Martinson skrivit sin dikt på latin och varit ambitiös nog att delta i den pristävlan om den bästa dikten över ämnet ”En färd till månen i rymdskepp” som nyligen utlysts av en påvlig publikation, hade han säkerligen fått priset — fastän hans rymdskepp inte har månen utan Mars till destination. Utan att vara det ringaste sakkunnig kan man alldeles tryggt förmoda att ”Sången om Doris och Mima” är det bästa som skrivits i genren Science fiction. Den är lika ”outstanding” i sin art som ”The Rime of the Ancient Mariner” en gång var i sin. Fastän den mångdubbelt överskrider den längd som kan anses vara maximum för ett modernt versstycke, 779