BOKRECENSIONER tröttas man inte ett ögonblick av lektyren. Jag måste med mitt personliga pronomen betyga min allra naivaste förtjusning. Det fanns en tid då Harry Martinson allvarligt oroade även sin allra trognaste läsekrets med naturvetenskapliga spekulationer. I ”Sången om Doris och Mima” är naturvetenskapliga fakta (eller orimligheter) reducerade till ett material som skalden med överlägset handlag manövrerar i den absoluta poetiska frihetens tecken — och i en skala som inte bara är rymdens utan också upprymdhetens. Men skräckens skala finns där också, och trots allt är det i denna utomordentligt virtuosa och egendomligt spirituella dikt just förfäran som ger den dess väsentliga dimension. Detta skiljer dikten på ett fullständigt avgörande sätt från exempelvis Ebbe Lindes i och för sig lysande maskinålderssatir ”Heautopan-doroumenos”, där ingen fasa finns men blott ett bittert håns gäckande uppsluppenhet. Snarare för Martinsons dikt tanken till Birger Sjöbergs apokalyptiska visioner, men Martinsons diktion är på ett förbryllande sätt sofistikerad. Hos Sjöberg får blankversen ett maximum av expressivitet som ingen kan överträffa. Martinson kan med sina eleganta jamber fånga en accentuerad expression i förbifarten, men hans speciella verkningsmedel i denna dikt är snarare en känslomässigt undanvikande manöver som realiseras som en lätt pastischartad lyrism — gärna av gammalt patenterat efterromantiskt märke. En bel canto som hos en klåpare skulle verka underbart felplacerad men som hos mästaren Martinson blir ett väsentligt moment i diktens helhetsverkan och ger en underbar balans åt det fantastiska, en naivitetsavvärj ande åtbörd. En typisk passage strax före diktens slut är denna: Ett blixtblått sken slog fram ur mimans skärmar, ett muller rullade i Mimas salar likt åskans dån en gång i Doris dalar. En stöt av fasa genomfor vår skara och mången emigrant blev söndertrampad när Mima dog i rymdens Aniara. Salig Johan Nybom som rimmade så kantabelt på Niagara skulle ha anledning att i sin anspråkslösa himmel beundra dessa verser av en överman. Men han skulle inte förstå i vilket intrikat syfte hans bel canto intoneras. Vad han efter denna för honom tillfredsställande, elegant smäktande vilopaus skulle tänka om det följande som är diktens slutrader undandrar sig all vettig begrundan: De sista ord hon sände var en hälsning från en som nämnde sig Den söndersprängde. Hon lät Den söndersprängde själv få vittna och stammande och söndersprängt berätta hur svårt det alltid är att söndersprängas, hur tiden rusar till för att förlängas. På livets anrop rusar tiden till, förlängande sekunden då man sprängs. Hur fasan blåser in, hur skräcken blåser ut. Hur svårt det alltid är att söndersprängas. Det är mera is än eld i dessa utomordentliga rader, som berättar om den underbara mimans, ”telegratorns”, ”sanningsfiltrets” sammanbrott — ”förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid”. Man vågar nästan framkasta att Martinson redan i sin egendomligt dubbeltydiga diktion lyckats symbolisera den erfarenhet han i ett tidigare avsnitt av dikten uttryckt med orden: Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Man får naturligtvis akta sig för att alltför enkelt lokalisera dessa faktorer. Men — för att hädiskt använda diktens grundtanke — det finns skydd mot nästan allt som är, men det finns inget skydd mot människan. Åke Janzon DEN INTRESSANTE OLLE HEDBERG Olle Hedberg: Foto von Blomberg. Norstedts 1953. 16:50. Till Olle Hedbergs egenheter som författare hör att han är mycket mera engagerad av människan i allmänhet än av de enskilda individerna, och detta i nästan extrem grad. Han vördar människan, föraktar individen; så länge han inte av en eller annan orsak inlåter sig i ett sentimentalt förhållande till individen, vilket ju kan vara någonting annat än ett fördjupat engagemang. Skillnaden i engagemang är också en skillnad i kunskap. Den hedbergska kunskapen bygger på generalisering, ett samspel mellan vision och kräset väljande iakttagelse. Därav följer att personerna i hans romaner sällan blir mångtydiga, i vare sig god eller ond mening. De blir specialfall av hans otvivelaktigt imponerande allmänna insikt om människolivet och kommer 780