BOKRECENSIONER — till viss skillnad från verklighetens personer — att kännetecknas betydligt mera av sin funktion än av sin atmosfär. De bildar en personal. Chefen är måttligt intresserad av de anställdas fritidsproblem. Klokheten bjuder honom att inte utrusta någon enskild befattningshavare med alltför generösa fullmakter, och när klokheten råder är Olle Hedberg i stånd att fördela och balansera uppgifterna så att han själv kan vistas på annan ort. Men det är inte alltid lätt att vara klok. Frestelsen att förenkla systemet och utnämna en ställföreträdare (med andra ord: att bli sentimental i någon riktning) är alltid närvarande; ibland faller han för den. Men vem kan lita på tjänstefolk i dessa tider? En gnagande oro tvingar husföreståndaren att lägga sig i arbetet i stället för att dirigera och följa det på avstånd. Detta händer numera ganska ofta och det är naturligtvis till hjälp för den som vill spionera ut verksamheten, lära känna dess egentliga natur. Det ligger nära till hands att man vill göra det, ty om sanningen ska fram är förehavandena vanligen inte särskilt intressanta — i förhållande till ledningens uppenbara rikedom på begåvning och erfarenhet. När rikedomen börjar nyttjas till mera än strödda anvisningar för ett spel, vars regler har fastställts på förhand, blir situationen alltså mera spännande än förut. Men den blir också en smula pinsam. Ställföreträdaren, favoritslaven, är utsedd en gång för alla och kan inte desavoueras hur som helst, även om chefen oavbrutet lägger sig i hans arbete. Det blir svårigheter med kompetensfördelningen, som efter hand ersätts av en allt intimare insylt-ning, och den bild som slutligen uppstår saknar inte förvirrande drag. Det kan hända att den också är gripande, men gripande på ett privat och just därför pinsamt sätt. Det behöver inte vara pinsamt för varje betraktare. Men all diskussion av den frågan tvingas över till det utomkonstnärliga planet, och har man konstaterat det så har man konstaterat någonting om konstverket. Saken kunde också uttryckas så här: Olle Hedberg är intressantare än de romaner han har för vana att författa, men ju mer han släpper till av det intressanta desto större är risken för att romanerna ska bli dåligt författade. Bara en gång har han lyckats upphäva denna osaliga kommunikation mellan det privat mänskliga och det estetiskt mänskliga: i ”Bekänna färg”, en bok som dock var så spe- OLLE HEDBERG ciellt konstruerad att den sannolikt måste förbli en engångsföreteelse. Årets försök är mindre lyckat. ”Foto von Blomberg” är avgjort en av Olle Hedbergs intressanta böcker, en av hans starkast centrerade, och den börjar mer än intressant. Men den blir till slut intressant bara på ett privatpsykologiskt vis, därför att dess centrum varken är allmän eller konkret kunskap. I det hus som Olle Hedberg denna gång har byggt är ansvaret överlämnat åt en person som i sista hand inte har något eget ansvar, dvs. något eget och sammanhängande liv. Och det är skada; både därför att sysslorna är ovanligt angelägna och därför att Olle Hedberg har gjort ovanligt mycket för att ordna dem på ett rationellt sätt. Han vistas i huset i stället för att skicka anvisningar, rättelser och kommentarer per post, men han gör en kraftansträngning för att hålla sig tyst och stilla. Det är notabelt; knappast någon av Hedbergs romaner är så fri från uttalanden i berättarens namn. Men den bristande viljan eller förmågan att gå in under några andra individuella förutsättningar än de egna låter inte övervinna sig. Ställföreträdaren utsätts för en långsam upplösningsprocess och med honom hela verksamheten. Det brukar heta att Olle Hedbergs romaner är utspädda noveller. ”Foto von Blomberg” är verkligen ett roman 781