BOKRECENSIONER uppslag, men ett romanuppslag som rinner ut i sanden. Uppslaget bygger på ett enkelt och slagkraftigt kontrastmotiv. Konstnärlige fotografen Dr. Phil. Wilhelm von Blomberg, ångest-jagad intellektuell förkrigseuropé m/ä, ställs mot ”det bildade välbadade välklädda väl-födda svenska folket” som numera föder honom genom att låta föreviga sig av honom. Å ena sidan har vi övertygelsen att jorden är ett dårhus och att ingen trygghet finns, att det första skottet 1914 träffade Västerlandet i tinningen och att vad som helst är möjligt sedan dess; å andra sidan den aningslösa förträffligheten, som när som helst kan förvandlas till sin motsats. I början är greppet starkt. Doktor von Blomberg framställs som nervskadad, i det närmaste förföljelsemanisk men medveten om symtomen och på vakt mot dem. På så sätt kan kontrasten skärpas och renodlas: von Blombergs på vissa punkter oerhört skarpa iakttagelseförmåga är lika rimlig som hans auktoritativa erfarenhet, och den skräckblandade avsky som hans kunder avbildas med behöver inte uppfattas bara som en våldsam stegring av författarens typiska urvalstendens. Berättelsen, som långa vägar är en ren inre monolog, har den rätta tonväxlingen mellan kyla och upprördhet: en bister indignation med molande skräck under. Bara på ett par ställen uppträder oroande detaljer, stilistiska krumsprång av välkänd hedbergtyp (”Det väsentligaste av vad man överenskom vid dessa konferenser blev sagt utan ord, och så var det vackrast och bäst.” Eller: ”Dig plågar avunds tjat, hör smickrets röst en gång.”) Men det är inte farligt, ännu; doktor von Blomberg är en högt bildad man som har bemödat sig om att lära känna alla sidor av svensk kultur. Småningom blir det värre. Inte så att Hedberg övergår till att kåsera för fullt genom von Blomberg eller till att dirigera honom per korrespondens, men så att han börjar hypnotisera sitt medium. Den gamle doktorns förutsättningar blir otydligare, hans karakteristiska yttre framhålls ideligen men hans inre hotar gång på gång att förlora sin pregnans och hans upplevelser åberopas för saker som inte har någonting med dem att göra. Författaren är tydligen på det klara med risken, men han lamslås av den. Kunder kommer och går, den ena hiskligare än den andra: den typiska spänningen reproduceras gång på gång med obetydliga variationer. Hedberg fasthåller vid att inte dirigera von Blomberg. Men han är ur stånd att låta honom leva och verka själv. Han är intelligent nog att upptäcka det och hederlig nog att inte försöka skyla över det, vilket är nästan unikt. Unikt är också det dilemma som uppstår: den ypperliga ansatsen följs inte av en handling som kvalificerar och utvecklar motivet, den följs noga taget av ingenting. Kunder kommer och går. Det kan de naturligtvis inte göra oavbrutet fyrahundra sidor igenom. Ett par nya trådar tas upp mellan sittningarna, von Blombergs biträde, den perfekta fröken Svensson, grips av förföljelsemani — reservationslös sådan — och försvinner ur ateljén. Denna idé kunde kanske ha blivit till nytta för boken, men den kommer att fungera på ett olyckligt sätt — så långt den fungerar (den är förvånande slappt utförd) : det är som om Hedberg ville understryka det som bör ha framgått (och mycket riktigt framgår) redan i början, nämligen att alla människor är potentiella förföljare och offer och att det finns manier som det ligger någonting i och som inte bör förväxlas med de rent sjukliga. Historien om fröken Svenssons lidande är i varje fall inte helt meningslös. Det är däremot den andra episod som införs i stället för handling och som rör sig kring den mindre perfekta efterträderskan fröken Enell; om man inte räknar det som en sorts mening att doktor von Blomberg just i dessa scener definitivt ersätts av en sentimentalt bemålad skärm, bakom vilken författaren med trött rutin förbereder slutsidornas gruppfoto — en sorts krampaktig kvasistegring som slocknar i en suck från arrangören. Det är allt; och sällan har en romanlinje sjunkit så obönhörligt. Vad som återstår är det som är intressant uteslutande därför, att författaren Olle Hedberg är en intressant person som inte brukar göra direkta uttalanden i tidens och evighetens frågor. Man lägger märke till att ”Foto von Blomberg” inte låter ana någon spricka i universum, att boken överhuvud saknar ”djupandliga” inslag. Här finns varken Carl Carlssons gudsminnen eller framlidne Hans Hasseldahls övertygelse att människan födcs grundfördärvad. Men här finns en bitter insikt om att den mänskliga marken inte är säkrare i Sverige än någon annanstans i Europa. ”Man ska aldrig” — menar doktor von Blomberg — ”räkna i mindre än tiotusenårsperioder om man vill tala om mänsk 782