BOKRECENSIONER lighetens utveckling, ty allt går så långsamt in i den nyligen förstorade ryggmärgen”; man ska alltid vara beredd på det värsta, annars kan man vara utlämnad åt det vilken dag som helst. Det är en bra erinran och det såg ut att bli en bra roman. Det blev åtminstone ett skarpt fotografi av Olle Hedberg i hans förhållande till sin konst och sina medmänniskor. Bengt Holmqvist BEGRÄNSNING OCH FULLÄNDNING Rabbe Enckell: Traktat. Wahlström & Widstrand 1953. 8:50. — Skuggors lysen. Wahlström & Widstrand 1953. 8:50. Vad han vet mycket om diktens villkor, om författarskapets vanskligheter, om ordens bedrägerier, om bildernas nattgamla isar, om vanmakt och osannolik, plötslig befrielse, denne diktare av ”den svåra skolan”! Han följer envetet varje ingivelse, varje uppsåt tillbaka till ursprunget och prövar dess halt; i hela hans reflexionsprosa, i essäistik och i aforistik, märker man hans samvetsinställning, hans varsamhet, hans vaksamhet. Han vet hur smal och svår segelrännan är mellan de leende, förrädiska ytterligheterna, och han gör sej döv för deras sirensång. Hela tiden lever han på defensiven. ”Handling” och ”stämning” är för honom lika ointressanta och fadda; i diktens värld gäller det att inte låta sej förslavas av verkligheten och inte heller tro att den kan upphävas om man blundar för den. (Det är romantikernas huvudlösa revolt.) ”1 handlingen sluter sig rummet kvävande och i stämningen blir konturen oskarp. Livet förlorar hållningen i sitt eget material och det underbara uteblir.” Så deklarerar Enckell i sin senaste bok, ”Traktat”. Tanken är människans möjlighet till förvandling, den skapar frihet men också balans*. Detta är hans klassicism, en inställning som i sin nästan kärva konsekvens och med sin moraliska betoning erinrar om Vilhelm Ekelunds. I den klassiska konsten rasar ingen kamp längre, där är balansen säkrad. (Bara dramat ger lidelser och oro — för att illustrera människornas hjälplöshet. Efter lidandets rening återförs de till jämvikt; gudarnas ordning triumferar.) I Rabbe Enckells klassicism finns RABBE ENCKELL tveksamheten, labiliteten kvar, ett dramatiskt element som han också har vetat att ta vara på. Sin form har han inte sökt, den har funnit honom. Den är beroende av hans egen upplevelse, betonar han. (”Det antika kan vara en gestaltningsdrift hos en och återkomma som handstilens karaktär.”) För Enckells stil har en upplevelse av sönderfall, av värdeförfalskning och allmän upplösning varit avgörande. Det antika är ett försvar och en utmaning mot Tiden, mot dess banalitet och dess falska anspråk. Men hur ska denna fasta ordning, denna klassicism kunna tillämpas estetiskt, hur ska ingivelsen kunna disciplineras? Kommer den att vilja tjäna under en så sträng färla? Enckell har angett ”en poesi som är lag” som sitt mål. Den moderna poesin är däremot pittoresk, inskärper han. Liksom Björling kan han säja ”mitt språk är ej i orden”; han avstår från allt det ytligt måleriska, det raffinerade, det betonade och från alla suggestioner, till och med från fantasins, den förblindande ingivelsens. ”Jag söker något annat än ord”, har han själv sagt, ”jag söker en resonans"”. Musikalitet, yttre arrangemang frestar honom inte och metaforerna är sällsynta i hans poesi; när de förekommer är de spon 783