BOKRECENSIONER tana och utförs inte. Resonansen är allt, en fulltonighet, en känsla av lyrisk rymd, ofta frammanad genom några korta rader, i små dikter som mest liknar anslag. Denna intima, fint vibrerande poesi: är det vad Rabbe Enckell menar med klassicism, en poesi som är lag? Jag måste erkänna att jag inte alltid uppfattar den så; den lyder sin egen skapares lagar men knappast någon högre, absolut lag. Den är till och med ibland — pittoresk. Klassiciteten hos författaren till ”Traktat” och till ”Skuggors lysen”, den diktsamling som samtidigt har utsänts, är snarast att finna i ambitionen, i resonemanget, mera i estetiken än i det färdiga estetiska resultatet. Den polemiska tonen, de inte helt bundna affekterna är emellertid fortfarande märkbara och har måhända i den nya boken blivit mer iögonenfallande. Mitt i sin klassicism kan Enckell vara patetisk. Eller man kan säja — och kanske med större rätt: han uppfattar klassicismen på ett speciellt vis. Den är nordisk, som Ekelunds, mera trotsig än avklarnad, riskabelt balanserande mellan det alltför öppna och det tillslutna, mellan det heta och det isiga. Sitt stora genombrott som lyriker fick Enckell 1946 med samlingen ”Andedräkt av koppar”. Där var den konstnärliga behärskningen föredömlig, där fanns en stark inre spänning, koncentration och fördjupning. Men jämsides med denna mörka, slutna poesi infördes en mera långlinj ig och resonerande stil, som i den underbara dikten ”0 spång av mellanord” vidgade registret. I ”Sett och återbördat” (1950) var stämningsläget ljusare, handlaget lättare; den betecknade en viss återgång till Enckells tidigare poesi. Än tydligare har denna glidning blivit i ”Skuggors lysen”, som också innebär ett närmande till Gunnar Björlings stil. Jag är oviss om titelns tydning men skulle kunna tänka mej den så: ”skuggors lysen”, det är det ljus som finns bakom prålet och ytan, i skymundan, det är armodets, bristens glans. För Enckell har i alla händelser detta alltid varit angeläget; han har levt ”på karg otillgänglig insikt” och avvisat alla angenäma kompromisser. Men hans misstro har ibland gått för långt, tycks det mej, och den har begränsat hans konstnärsskap. Det han vinner i innerlighet, i intimitet, det förlorar han i kraft. Han har blivit en antydningarnas, nyansernas mästare, men den vision han skapar med dessa fina, andlöst lätta streck (som en svalas) är alltför vag, alltför svalnad och avgränsad. En liten dikt som denna, så skönt avslutad, erinrar både om begränsningen och om en sorts absolut fulländning i hans konst; fulländningen är på sätt och vis samtidigt begränsningen: Röster och fåglar Allt välver en sfär av ljud Drillarnas krön darrar som en vattenspegel Men Enckell förstår att försvara sej — och därför kan man med gott samvete polemisera mot honom. Så här heter det i en berömd essä ur ”Relation i det personliga”: ”Hur många spår lämnar höken och svalan på marken? Det finns ett tigande som ökar lättheten i vår flykt och som besegrar tyngden över vår existens.” Man känner sej ofta underligt hjälplös inför hans konst. Är den inställd på en alltför hög ton som inte örat kan uppfatta? Är det en puritansk, hämmad och alltför hårt hållen dikt, eller äger den en yttersta samling, en nästan osannolik koncentration? På anmälarens sinnen verkar dock ”Skuggors lysen”, den nya fasen i Enckells lyrik, som en avmattning. Man saknar reflexionsstilen från ”Andedräkt av koppar”, som förmådde smälta samman hans bästa kvaliteter, sensibilitet och tanke, till ett helt. Rabbe Enckells väg har alltid, liksom Gunnar Ekelöfs, varit en outsiders. Han har som denne insett att ”en diktares första uppgift är att bli lik sig själv”, och han vet med sej att detta fordrar en oupphörlig kamp. I Enckells fall kan vägen gå mot än större fulländning eller mot den tystnad som också är ett slags fullkomning. Man kan tänka sej hans utveckling som Valérys eller Ekelunds: han överger poesin, för en tid eller för alltid. Vi skulle sörja om det inträffade. Men i vilken konstnärlig form Rabbe Enckell än kommer att gjuta sin syn och sin insikt, vet man att han kommer att lämna fullviktiga, kanske oförglömliga besked. I vår feuilletonistiska tid är han en av de få diktare som är inställd på väsentlighet. Folke Isaksson VART GLIDER VI HÄN? Vilhelm Moberg: Det gamla riket. Bonniers 1953. 12:50. Den svenske juristen Per Urban Secretes-sius har besökt landet Idyllien, även kallat 784