BOKRECENSIONER ”Det gamla riket”, och Vilhelm Moberg har nu befordrat vår landsmans reseberättelse till trycket. Det är ett ganska krångligt land med mycken pappersexercis och många, väldiga ämbetsverk. När Secretessius vill besöka chefen för Riksbyrån för Brottsligheten hänvisas han av en vaktmästare till Formulärbyrån för utfående av det formulär på vilket hans skriftliga ansökan skall skrivas. Därifrån hänvisas han sen till Blankettverket, därifrån i sin tur till Identifieringsbyrån, därifrån till Informationsbyrån och därifrån till Riksståthållareäm-betet. Secretessius har nu köat så länge att klockan är över 4 när han kommer fram till Riksståthållarämbetet, och han släpps inte in. Allt hans gnoende från det ena ämbetsverket till det andra har varit förgäves. Han inhämtar senare att 18 % av rikets arbetsföra befolkning dagligen anträffas i ämbetsverkens väntrum och att ytterligare 24 % sysslar med att skriva ansökningar till olika myndigheter. På det sättet har arbetslösheten avskaffats i Idyllien. I själva verket råder akut brist på arbetskraft — särskilt inom de ständigt svällande ämbetsverk som kontrollerar folket och även varandra. En hög ämbetsman klagar över att befolkningsökningen inte förmår hålla ”jämna steg” med förvaltningens tillväxt. Det idylliska folket är mycket fogligt och finner sig väl till rätta med de egendomliga förhållandena, tror att det går till på samma sätt i andra länder, att allt måste vara som det är. Ingen tycker illa vara att de bostadslösas antal växer eller att skatteministern har domfällts för falskdeklaration. Regeringen liksom representanter för det ”statsbärande” parti som är dess bas betygar titt och tätt sin stolthet över vad som har åstadkommits. Den officiella åskådningen stöds av universitetets juridiska fakultet. Där hålls föreläsningar i en ”kollektiv rätt” som går ut på att människan som sådan inte har några rättigheter, att hon ”till sin natur är en statsvarelse”, att ”rätt är det som gagnar alla medborgare i ett samhälle lika”. Om en person genom flit, sparsamhet, begåvning eller högre studier lyckas skaffa sig något högre inkomster än genomsnittet, blir tydligen detta överskott enligt idyllisk juris-prudens hela folkets egendom. Det är en satir, genomgående rolig, ibland drabbande mycket hårt men på det hela taget måttlig och beskedlig. Nästan alla de idylliska egenheter som hr Secretessius noterar har vi ju sett på närmare håll. Mobergs förebild är Strindbergs ”Det nya riket” (1882), och i persiflagens kraft, i förmågan att ur harmens flöde destillera fram några droppar bitande skämt är han i nivå med föregångaren. Men under det att Strindberg i en rad festliga tablåer från skilda samhällsområden avslöjade vad han ansåg vara humbug i 1880-talets Sverige har Moberg koncentrerat sin skildring, i själva verket byggt sin bok på det skandalösa fallet Haijby, rådman Folke Lund-quists omfattande vänskaps- och affärsförbindelser och de vedervärdiga förföljelserna mot pastor Kejne. Inför sådana skandaler måste det vara svårt att inte skriva satirer. Men egentligen har Moberg inte nämnvärt charge-rat de häpnadsväckande händelser som relateras i numera offentliga handlingar. Det estetiska helhetsintrycket hade dock troligen blivit gynnsammare om författaren mindre ihärdigt hade fördjupat sig i dessa affärer och i stället breddat angreppsfronten. Det finns sannerligen tillräckligt med vrånghet som bör avslöjas och gisslas. Men en mindre väl bevandrad läsare kan nu lätt tro att Moberg har velat koncentrera sitt artilleri mot två så föga oroande samhällsföreteelser som (1) de homosexuella i största allmänhet, (2) vårt nu regerande kungahus. Det förhåller sig naturligtvis inte så. Satiren riktar sig i stället mot det tarvliga smussel som i ett celebert fall har drivits kring en högt uppsatt persons egenheter och som har sin grund inte bara i servilitet utan också förhållandet att samma sjukliga egenheter är mycket spridda. Men Moberg har också velat drabba det byråkratiska krånglet och förmyn-derskapet, de styrandes brinnande tro på sin egen förträfflighet och på sin kallelse att detalj reglera våra stackars undersåtliga existenser. Moberg har observerat hur behändigt vår socialdemokrati har glidit in i och bemäktigat sig vår samtidigt ofantligt utvidgade byråkrati. Om vi någonsin får en diktatur i Sverige kommer det att bli en byråkratisk-kollektivistisk regim där ”det gamla rikets” styresmän har avancerat ytterligare ett steg i makt och självhärlighet. Men förloppet är inte ”ödesbestämt”, allt beror på hur vi själva handlar. De som ogillar tidstendensen kan hämta kraft och stimulans ur Mobergs i stort sett nyttiga och för övrigt strålande roliga bok. ÅKE ThULSTRUP 785