BOKRECENSIONER FRANS G. BENGTSSON Mannen är barnets fader MINNENAS PARADIS Frans G. Bengtsson: Den lustgård som jag minns. Norstedts 1953. 12:—. Paradiset ligger öster ut och paradiset ligger väster ut, men för Frans G. Bengtsson ligger det på Hallandsåsens södra sluttning och heter Rössjöholm. Där fanns en gång den barndomens lustgård, ur vilken han blev utdriven, när han vid nio års och nio månaders ålder blev skickad till läroverket i Kristianstad. Och där finns för honom ännu minnenas lustgård, ljuvligt nära, smärtsamt långt borta, hägnad och skyddad endast av det faktum, att han är fast besluten att aldrig mera sätta sina lekamliga fotter på dess nuförtiden så förändrade mark. ”Den lustgård som jag minns” är ett barns memoarer. Den talar om ursprunget och början och bakgrunden. Den ger kanske inte direkt nyckeln till Frans Gunnar Bengtssons liv och Frans G. Bengtssons författarskap, men den visar i alla fall ungefär var nyckelhålet sitter. Frans G. Bengtsson säger på ett ställe i ”Den lustgård som jag minns” att han är en man utan fantasi. Detta är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande — redan på bokens andra sida kan den i Skånes topografi bevandrade finna en lögn, som visar att den som har uppfunnit den måste vara en både ovederhäftig och samvetslös person, som är i stånd att för den estetiska effektens och den komiska poängens skull offra sådant som för andra framstår såsom den solklara och ovederläggliga sanningen. När det gäller Rössjöholm tycks emellertid Frans G. Bengtsson ha gått till verket med pietetsfull noggrannhet. Han sätter ingen extra kulör på den älskades porträtt utan nöjer sig med att ge en ram av fin stilkonst. Litteraturkännaren Frans G. Bengtsson citerar på ett ställe Wordsworth och ger sig på ett annat ställe in på en estetisk utredning med Schopenhauer som centrum. Höglärdheten sticker fram ett ögonblick i ett omnämnande av östgoternas historieskrivare Jordanes och i en kännedom om Flavius Jo-sephus, som inte just kunde finnas hos ett barn, vars litterära tillgångar belöpte sig till ”Andersens Sagor”, ”Stenbocks kurir”, ”Den siste Mohikanen” och en kuriös sak betitlad ”Den svenske Münchhausen”. Men för övrigt tycks de drastiska replikerna och de ibland äventyrliga händelserna ha vuxit helt ur Rös-sjöholms karga mark och inte ha någonting som helst att göra vare sig med det akademiska Lund, det merovingiska hovet eller vikingarnas härjningar i öster- och västerled. Den lilla memoarboken börjar ganska konventionellt med en redogörelse för de närmaste förfäderna. Farfadern, som var träskomakare från Degeberga. Fadern, som var godsförvaltare på Rössjöholm, innerligt avskydd av sin son och, enligt vad denne son påstår, på äldre dagar något av en psykopat. Modern, som var sömmerska, styckjunkaredotter från Kristianstad och en förtjusande människa, alltid högt älskad av sina barn. Allteftersom boken skrider framåt löses emellertid det litet konventionellt högtidliga upp och förvandlas till ett nyckfullt och obesvärat kringströvande. Med minnets kraft reser Frans G. Bengtsson upp alla de gamla husen, som säkerligen för länge sedan har fallit samman längs barndomens skolvägar. Med minnets kraft manar han också fram ett långt galleri av originella och särpräglade figurer, huggedrängar, la-gårdskarlar, mej erskor och tvätterskor. Frans G. Bengtsson har aldrig egentligen haft någon respekt för borgerliga dygder. Det har varit svärdets och pennans män, som har fått hans 786