BOKRECENSIONER sympatier, inte plogens och hyvelns. Nu lägger han i ”Den lustgård som jag minns” ner sin beundran inför det, som med ett uttryck lånat från ett område, som är Frans G. Bengtsson främmande, skulle kunna kallas troheten i kallet. Det är det samvetsgranna kunnandet, den svårlärda konstskickligheten, antingen det nu gäller att splitsa rep, veta besked om olika sorters trä eller att göra näverdosor. Och det är den tysta uthållighetens fredliga bragder antingen det nu är fråga om att sköta undan en storbyk eller att under åratals ouppräkne-liga mödor förvandla en stenbacke till en trädgård. I fullständighetens namn måste emellertid tilläggas, att Frans G. Bengtsson är minst lika imponerad av vissa av sina personers förmåga till ett omväxlande och fantasifullt svärjande. ”Gnavenhet” är ett skånskt ord. För den icke skånskkunnige kan det översättas med irritation — en irritation, som ligger på det psykiska planet och som på det fysiska området motsvaras ungefär av den känsla en människa erfar, när hon har fått skorpsmulor i sängen. I ”Den lustgård som jag minns” finns det en ganska stor portion ”gnavenhet”, som går ut över nästan allt vad Frans G. Bengtsson kommer att tänka på och som ligger utanför barndomsminnenas hägnade område. Innanför detta område är däremot allting bra, till och med prästen, skolläraren och gårdens båda fromma läsare. Och över barndomens mat har Frans G. Bengtsson en di-gression lika full av saft och must och kraft som ett recept ur en av det tidigare 1800-talets kokböcker. Men barndomsvärldens verkliga förträfflighet ligger inte egentligen i någon av alla de detaljer Frans G. Bengtsson kan leta fram om den utan i det faktum att den är oföränderlig, att den representerar någonting för alltid avslutat, som inte kan komma med någon av det rörliga och levande livets överraskningar. I barndomsvärlden finns tryggheten, det som aldrig kan bli annorlunda. Frans G. Bengtsson kommer på ett par ställen i boken tillbaka till detta. Skolvägen det var den riktiga världen — ”den riktiga världen, där ingenting skulle förändras, där inga gubbar och gummor skulle bli krassliga och dö, där en evighet av stillsamhet och frid alltid skulle råda”. Det är inte alldeles säkert att den örfil Frans Gunnar Bengtsson i ett mycket olämp ligt ögonblick fick av sin far har så synnerligen mycket med hans livsattityd att göra. Och det är inte heller säkert att den svåra sjukdom han hade, när han var sex år gammal, spelat någon roll. Det mycket lilla barnet tycks redan före sjukdomen och före örfils-katastrofen ha haft en nästan abnorm känsla för det estetiska. Men det kan nog anses såsom säkert att det som ligger bakom hela Frans G. Bengtssons eleganta och pompösa författarskap är livsrädsla, rädsla för den lömskt nyckfulla aktuella verkligheten. Man döljer gärna en skräck för det reella bakom ett överdrivet sysslande med det formella. Man döljer sin rädsla för det som är farligt bakom en överdriven irritation över någonting som är ofarligt. Man förringar ett lurande hot genom att göra det till föremål för en cynisk middagskonversation. Man gör mord och tortyr till någonting i angenäm bemärkelse spännande genom att flytta dem undan till en annan tid eller ett annat land. Man beter sig ungefär så som Frans G. Bengtsson alltid har betett sig. Och när skräcken lägger en utmattningens barriär framför en människas livs-flod och då de krafter, som skulle ha brutit sig väg framåt, i stället börjar strömma tillbaka mot sina källor, då gör människan som Frans G. Bengtsson har gjort, hon skapar sig en lustgård i det oåterkalleligen förgångna. Och det är säkerligen också livsrädsla, som har gjort Frans G. Bengtsson till den inhumane diktare som han är. Det är inte nödvändigt att livsrädsla gör en människa inhuman, men om livsrädslan låses fast i en neuros, då blir människan som Frans G. Bengtsson tämligen likgiltig för allt det i den hoppande, kravlande, flygande och surrande djurvärlden, som inte kan räknas som sällsynt, märkvärdigt eller ”fint”. Och då blir hon som Frans G. Bengtsson en som beundrar människorna i deras bragder men inte älskar dem i deras skröpligheter. ”Den lustgård som jag minns” torde kunna bli en skatlgruva för olika sorters läsare, både sådana som tycker att det är intressant att veta, att Frans G. Bengtsson tycker om stuvade skärbönor och avskyr kronärtskockor, sådana som gärna vill veta hur man botar difteri med fotogen och sådana som finner ett nöje i att sprätta upp intet ont anande människors själsliv. Elisabeth Tykesson 787