BOKRECENSIONER LARS AHLIN FLICKAN SOM FÖRSVANN Lars Ahlin: Kanelbiten. Tiden 1953. 16:—. Ahlins nya bok handlar om en mycket ung flicka som tar livet av sig. Motivet är svårt i vilken uppläggning som helst och Ahlin har — som man kan vänta sig — inte valt något av de minst svåra greppen. Han har emellertid skrivit en starkt övertygande bok. Det kan knappast sägas att ”Kanelbiten” är hans största roman, men utifrån flertalet användbara värderingsnormer är den hans bästa; den första som visar hans konstnärliga potential i någorlunda naturlig storlek utan att spränga all aktuell konstnärlighet. 1 spekulativ djärvhet och stofflig bredd är ”Kanelbiten” inte jämförbar med den överväldigande ”Fromma mord”, men den är mycket säkrare som estetisk problemlösning på samma gång som den gör mångsidig rättvisa åt författarens inlevelseförmåga, hans verklighetssinne och hans speciella form av tänkande. Ahlin lyckas här förena sina finaste novellers balans med mycket av de stora romanexperimentens inne-hållsrikedom. Det vore oriktigt att påstå att Ahlins människokunskap och Ahlins spekulation, hans psykologi och hans teologi, skulle ha stått i något slags motsatsförhållande. Snarare har de — på gott och ont — betingat varandra.. Men detta samspel har inte alltid kunnat slå igenom i den konstnärliga uppbyggnaden av hans verk. Ahlin har inte velat ”hypnotisera” läsaren med en illusionskonstnärlig sannolikhet, han har inte dramatiserat en naturalistisk framställning med hjälp av ett idéschema. .Men han har inte haft något annat alternativ än att låta psykologin och teologin löpa parallellt, och följaktligen har de två linjerna inte velat mötas förrän i ett oändligt perspektiv, en evighet som framställningen på sin höjd kan peka mot men aldrig omfatta. Inom framställningen har psykologin och teologin, var på sitt håll, ofta fått ett abstrakt, lite krampaktigt och hysteriskt drag, som helt har försvunnit bara i de fristående episoder där vXhlin kastat en i egentlig bemärkelse sagolik sidobelysning över förloppet. Dessa svårigheter är övervunna i ”Kanelbiten”, och det har skett genom att det sagolika nu har dragits in i berättelsens centrum. Den frisläppta och inte sällan bisarra fabuleringen i romanmellanspelen, som kunde motiveras i huvud-framställningens resonerande avsnitt, är naturligtvis inte heller nu tillämplig annat än i periferin. Där firar den visserligen triumfer; inte minst i det kapitel som bromsar upp ”handlingen” strax före slutet och där en gammal man berättar om en underbar ostkaka som han år 1902 fick dela med en hund. Men det nya är att Ahlin har lyckats ställa åtminstone sina viktigaste personer fria gentemot såväl förklaring som tolkning och på detta sätt fått linjerna att löpa samman. Figurerna i ”Kanelbiten” är studier efter naturen och aktörer i ett metafysiskt drama, och så intensivt uppfattade att man kan renodla vilken funktion som helst och ändå ha stort utbyte av läsningen; för första gången kommer psykologi och teologi till sin rätt som två sidor av samma sak. Men den synvinkel som de förenas under är inte naturalistisk och inte uttydande: i sista hand är de mytiska projektioner av berättarens — eller riktigare berättelsens — totala medvetande, sidor av en erfarenhet som när som helst kan tränga igenom deras tankar och tal, illuminera bilden med ett ljus som inte är av denna världen och inte av den förmodade andra världen, utan helt enkelt av romanen ”Kanelbiten”. Ahlin har ibland utsatts för jämförelser med Hjalmar Bergman. De har aldrig tett sig mera rimliga än i samband med denna bok, som 788