BOKRECENSIONER förmedlar så mycket livskunskap och som kan göra det just för att den alltigenom är en fri och sagolik värld, slutligt ansvarig bara för sin egen struktur. Man kan alltså läsa ”Kanelbiten” på flera olika sätt. För Ahlin själv är kanske det teologiska sättet angelägnast. Romanen handlar då om människans ”villkor”; t.ex. om värdighet och förnedring, offer och försoning, om helvetet på jorden och den ”form” som är frid och som inte kan finnas på jorden. Flickan Britt-Mari Månsson är ur denna synpunkt ett medium för Ahlins känsla av ”missförhållandet” att människorna är ensamma, inte till följd av sina egenskaper (det vore inte ohjälpligt) utan till följd av att egenskaperna ”har positionen ensamhet”, som bara kan upplösas i ”den ortlösa orten” Gud. Flickan är utvald, därför att hon vägrar att träda in i livets ”bottenonda”. I sin yttersta ”måneförtvivlan” upplever hon en sällsam förvandling, och sedan återstår bara att försvinna till ortlösheten. Britt-Mari kallas Kanelbiten. Det är en översättning av namnet Kesia, vilket bars av en av de tre döttrar som Job fick när Herren sent omsider hade förbarmat sig över honom —• helt paradoxalt — och förstummat hans frågor. Det är osäkert om Ahlin har tänkt sig en närmare anknytning på denna punkt. Titelplaceringen av namnet kan tyda på någonting sådant. Men om den bibliska Kesia vet vi just ingenting och om Job vet vi att han har givit upphov till en hel litteratur, som förmodligen innehåller subtila tolkningar av alla tänkbara och otänkbara typer. I Ahlins roman förekommer han bara på ett ställe (s. 160) och där i samband med en tankegång om ensamheten och språket, som dyker upp i ny form kort före Kanelbitens förklaring och död. Den som är road av sådant kan ta upp tråden och se om den leder någonstans. Den som inte är road kan låta bli, kan över huvud betrakta det teoretiska i Brilt-Maris inre monolog som naturligt vidunderliga tankar hos en sagoflicka eller som överspända idéer (här lätt stiliserade) hos en mycket känslig flicka som bor på Storgatan 33 A i en nordsvensk hamnstad. Den sekulariserade läsarten är som antytts inte bara möjlig utan också givande; det är självfallet den som kommer att följas av de flesta, och det är psykologen Ahlins triumf att den kan följas utan avbrott och med stor, stigande behållning. Britt-Mari är då en fördrömd, halvvuxen flicka som med ångest och undran förs in i de vuxnas värld men inte uthärdar att se dess obarmhärtighet, dess bittra och sjaskiga kompromisser; när det blir en kris tar hon till flykten. Porträttet av henne blir en underbar pubertetsstudie, liksom porträttet av hennes mor — den glada och glupska änkan — är en överlägsen studie i (bland annat) naivt brutal och naivt egoistisk vitalitet. Det finns andra minnesvärda porträtt i romanen; och man behöver inte ha varit i Sundsvall för att uppleva porträttet av sj älva milj ön som stor atmosfärskapande konst. Till slut är det ändå sagan som samlar in tankar, människor och atmosfärer i denna bok. Den lyser kring Britt-Maris röda kalufs och kring moderns triumferande turban, den lyfter åldringarnas berättelser ur vardagen och kastar ett underligt skimmer också över port-vaktshunden Grepps liv och död. Det enda som inte är i nivå med det övriga är som vanligt hos Ahlin stilen, som ibland ännu kan vara förvånande slapp och slokande. Detta vore ingen liten reservation, om den lättköpta retoriken och de kraftlösa bilderna skulle breda ut sig så som de har gjort i en del av författarens äldre böcker. Men det gör de inte; de har alldeles tydligt pressats tillbaka. Också i detta avseende betecknar ”Kanelbiten” en frigörelse, ett steg mot den i alla avseenden stora formen. Bengt Holmqvist ATT INTE SVÄVA Hans Botwid: Kemisten som ville bli verklig. Tiden 1953. 13: 50. Han som inte vill sväva heter Clas Erlan-son och är kemist på en provningsanstalt. Hans pappa svävade en hel del i stället för att ha ordentlig kontakt med verkligheten och det ledde till att familjen gick över styr. Fadern lever än och svävar på, men Clas har tänkt sig att bli annorlunda. Han vill inte hålla sig ens den minsta bit ovanför marken, han vill bara ha en så solid kontakt som möjligt med vad han anser vara verkligheten, med det materiella som han anser vara verkligheten. Principen att inte sväva håller Clas hänsynslöst på i sina relationer till medmänniskorna, vilka inte alltid mår bra av konfrontationen med hans idéer. Framför allt gör inte kvinnorna det och från hans välbelägna ung 789