BOKRECENSIONER karlsrum går en rad av olyckliga flickor minst lika olyckliga: refrängsångerskan Fanni, tandsköterskan Gärd, modetecknerskan Anna Caj. De kan inte försona sig med Clas’ sätt att värja sig mot det som inte är materiellt, mot de svårigheter och bekymmer som de tar med till honom för att få lösta. De klarar besvikelsen på olika sätt: sämst går det för den lilla dumsnuten Fanni. Hennes öde ruskar om Clas en smula, men definitivt mister han tron på sin andliga patentmedicin när en nära vän går bort och när han får kontakt med all värmen och känslo-kraften hos en flicka som stått dem båda nära. Då kommer Clas till sist fram till ett hälsosamt tvivel på sitt verklighetsrecept och börjar erkänna värdet i en annan möjlighet: Människans möjlighet att känna närheten av något som är fjärran, känna sig samhörig med något som är obundet av materien. Att den möjligheten hålls öppen är helt enkelt enda räddningen för det mänskliga livet! Någon ny tro får han visserligen inte i stället för den gamla, men han får ett hälsosamt tvivel, på kemin, på atomfysiken och på att vetandets gränser verkligen kan vidgas så att människans hela verklighet ryms inom dem. Hans Botwid tar försynt men mycket bestämt avstånd från Clas i hans tidigare åskådning, från Enplansmänniskan, som han talat om i en artikel. Hans nya roman är som många han tidigare skrivit ett försvar för mänskliga värden mot materialismens anstormning (vilken senare knappast är något för vår tid så unikt som man ibland får höra). Däri ligger kanske det främsta värdet hos ”Kemisten som ville bli verklig”. En annan stor förtjänst har den i sina skarpa psykologiska observationer, medan dess konstnärliga kvaliteter inte precis sveper en med sig, vilket de ju mera sällan gör hos Botwid. Han kan på sitt sätt liknas vid en litteraturkemist. När en person möter en annan i hans senare berättelser är det ofta som om Botwid på sin provningsanstalt hällde dem samman i ett rör för att se hur reagensen blir. Han ägnar sig inte i nämnvärd grad åt miljöskildring, fast hans senaste bok skickligt förmedlar ett allmänt, lite kväljande drag av anonymt folk-hems-Stockholm. Hans personer talar i regel en normalprosa, som ofta inte är mer individualiserad än de många telefonsignaler som skär igenom boken. Människorna är inte hel ler särdeles plastiska, de visas i vissa speciella funktioner och har därutöver ett och annat skenbart irrationellt drag, som till sist ändå gör bilden en smula oroande och skapar den egentliga spänningen i Botwids romaner. Den kommer man ofta inte underfund med förrän andra gången man läser boken. Då har man observerat att händelser och figurer bör ses ur ett lite annorlunda perspektiv än vanligt och då har man hunnit ställa in blicken på den lite ovanliga vinkel Botwid kräver att man skall anlägga. Det frestar på ögonen, men vad man får se är ofta värt besväret. Detta gäller även ”Kemisten som ville bli verklig” fast kanske inte så mycket kemisten själv som arrangemanget av personer omkring honom, där många intressanta utfällningar antecknas i protokollet. Åke Runnquist IDEALISM OCH REALISM Sven Edvin Salje: På dessa skuldror. Folket i Bild 1953. 3:95. Sven Edvin Salje: Den söker icke sitt. LT:s förlag 1953. 15:—. Ett förhållande som uppmärksammas alltmer är den intressanta och till och med avantgardistiska position folklivsskildringen intar i vår nya berättarprosa. Hos Tage Aurell, Sven Rosendahl och Stina Aronson är figurerna självklart komplicerade, vilket innebär att de aldrig stiger utanför sina gränser utan talar sitt språk och är hårt fångna i sin verklighet, samtidigt som de för dramat till fullkomning. Gemensamt med 30-talets berättare, av vilka de främsta — och det är utmärkande för situationen — i dag är bättre än någonsin, har dessa författare den givna miljökänslan och miljökunskapen. 30-talisterna har den stora publiken, något som alltid är värt att notera, eftersom bokköparen också bör vara med på ett hörn. Ett annat inslag i bilden är att den författare som jämte Vilhelm Moberg når den största läsekretsen heter Sven Edvin Salje, en nu trettioniårig berättare, som debuterade 1940 och hittills gett ut sju romaner. Med sin andra roman, ”På dessa skuldror”, som kom 1942 och nu är ute i billighetsupp-laga för andra gången, vann Salje första pris i en tävling om bästa bonderomanen i nutida miljö. Det var fråga om att ge sociala aspek - 790