BOKRECENSIONER ter på modern landsbygd, ett krav som boken också motsvarar fast inte till den milda grad som gjorts gällande. Landsbygdens avfolkning är visserligen ett betydelsefullt motiv, och kritiken mot statsmakternas behandling av avkrokarnas folk och påpekandet av stadsbornas okunnighet om modernäringens utövare är så tydliga att de gång efter annan stör balansen i berättelsen om bondsonen Kjell Loväng. Han är en ung man som återvänder frän sin tjänst vid Stockholms Spårvägar för att leda livet i den förfallna hembyn Motorpa i Blekinge in i nya spår. ”På dessa skuldror” samt den följande romanen, ”Människors rike”, visar hans framgångsrika och uppoffrande kamp mot bygdekonservatism och myndigheters tröghet. Det är emellertid inte hela historien, ty romanen har med all sin programmatiska begränsning ett fastare underlag än så. Salje är en ursprunglig epiker inte minst i den meningen att han gärna berättar om hur något tar form, hur ett samhälle byggs, hur det förändras med åren, hur ödena länkas och människolivet går i sin oregelbundna fåra. Detta krönikedrag utgör jämte de i sin realism mycket övertygande arbets-skildringarna dessa böckers styrka. Svagheterna, som är nästan rörande tydliga, ligger i människoskildringen. Den nöjer sig mestadels med två färger — Kjell Loväng blir ett slags idealbonde, en ljusspridare som står frestelserna emot och predikar moral för sin slarvige fader, vilken nyttjar brännvin. Att reformatorn måste höja sig över sin omgivning och se längre än den är ju inte otroligt. Det tråkiga är att denna omgivning ofta är så konventionellt tecknad. Varken byskökan eller den imbecille drängen saknas, och bygdens tattare får tjänstgöra enbart som avskräckande kontrast till de trots all slarvighet bofasta, till ”bondeadeln”. Dylikt kan. emellertid betecknas som nybör-j arsvagheter. Mer typisk för Salje är den klyvnad mellan idealism och realism, som kan iakttas redan i böckerna om Loväng. Det är här verkligen fråga om en ”schism mellan jord och stjärnor”. Människorna placeras in i skeenden med sådan ädel och understruket hög innebörd att den omsorgsfullt och sakkunnigt skildrade vardag de rör sig i hotar att glida undan. Detta märks i dialogen, som lätt blir deklamatorisk och i författarens episka ansträngningar — han måste allt som oftast tala om att så förgick dagarna och åter blev det vår eller att som maren gick och hösten kom osv. Scener med död och begravning utnyttjas flitigt, och att sådd och skörd är symboler för tillblivelse och död framhäves som om detta vore en splitterny upptäckt. Författaren vill liksom lyfta sitt folk i håret för att få upp dem i den stora ödessfären. Det är som han upptäckte att de går för nära marken och blev rädd att de är alltför instängda i sitt sockenliv. Dessa anmärkningar gäller dock i högre grad en roman som den nyligen filmade ”Vingslag i natten” än debutboken ”Dimmorna lyfter” och böckerna om Motorpa och den nya tiden. ”Vingslag i natten” är en svag roman, hackig i rytmen och präglad av en romanesk fromhet i släkt ,med Leonard Strömbergs; därtill är psykologin skruvad intill orimlighet. Här söker författaren gestalta en inre utveckling. Den föräldralöse ynglingen Gerald Rönne (märk det typiska ”romannam-net”!) är i sitt förhållande till prästgårdsfolket ett rov för stridiga känslor och blir rent odräglig i sin rättskamp, i vilken han öppet eller förtäckt ständigt favoriseras av författaren. — Med ”De flyendes eldar” (1950) återvände Salje till den mera krönike-betonade romanformen. Denna bok, som omspänner tiden från sekelskiftet fra[m till 1950, visar att han har verkliga möjligheter att utvecklas som berättare och människoskild-rare, ett intryck som förstärks av den nya romanen, ”Den söker inte sitt”. ”De flyendes eldar” är intressant främst därigenom att författaren lyckats genomföra en stor plan — han låter samhällsutvecklingen speglas i en bygds och några människors öde, clt både enkelt och svårt grepp som han förmår hålla kvar så gott som hela tiden. Saljes miljörealism kommer särskilt fint till sin rätt, när han här berättar om den svarta graniten, om stenhuggarna. Granitarbetaren Kristian Hjort, som får företräda den unga arbetarrörelsens idealism och anknytning till det kristna samfundslivet, är ett bra porträtt. Det avslöjar en del om författarens ideologiska hemortsrätt — den i folkrörelserna, främst i nykterhetsrörelsen ännu verkande folkhögskoleandan från seklets första decennium har en uttolkare i Sven Edvin Salje. Mindre säker är gestaltningen av en annan viktig figur, den onde länsmannen och kvarnägaren Thoor — Den gule kallad — och dennes inflytande i bygden. Thoor liksom stenhuggaränkan Tali Klemens ska företräda det bottenlösa i människan, men de är inte riktigt så farliga som det låter. 791