BOKRECENSIONER Salje har ännu inte den goda hand med dåligheterna som kunde vara önskvärt i romaner, där det i sådan utsträckning rör sig om synd, straff och rening. Denna skygghet för eventuellt gungfly i en huvudpersons karaktär märks i någon mån även i årets roman, som handlar om Tarps Elin. Hon var byskökan i ”På dessa skuldror”; i ”Den söker icke sitt” framträder hon i starkare relief. Skaldeorden om smuts i en liljas dagg kan tillämpas på detta kvinnoöde, där det fatala får vika för det väna och till-litsfulla utan att figuren därför direkt förlorar i trovärdighet. Bland människorna kring Elin finns gott om frodigt tecknade gestalter, såsom gubben Loväng, far till Elins tredje barn, hembrännaren Tarp och den snälle svenskamerikan, som är skuld till hennes andra barn. Kjell Loväng är också med, men framstår denna gång mera som en plågad ung man. Idealgestalten kommer oss ett stycke närmare, men givetvis är han fortfarande den duktige, den som vet och kan. Och det är väl inget fel, i och för sig. En påtaglig risk numera är ju att romanerna befolkas av sådana mängder ”vanliga” människor att vi inte ser Människan för idel vanlighet. Men Sven Edvin Salje strävar förstås i vad som ännu uppfattas som modern riktning: mot rikare psykologisk motivering, starkare betoning av uppväxtmiljöns betydelse för individen. Det är säkert en för honom nyttig ambition. Skada är att denne begåvade berättare är både överskattad och underskattad, både omhuldad och isolerad. En sådan ställning kan leda till kverulantisk civi-lisationskritik och till plötsliga stilsträvanden utan förbindelse med berättartemperamentet. I ”Den söker icke sitt” märks det sistnämnda särskilt väl; det är mångordigt och korthugget på samma gång. Salje vinner dock en berättarseger, och det är tydligt att den jämförelsevis unge författaren är på väg att göra sin traditionalism giltigare, konstnärligt mera användbar. I dagens rikt förgrenade och på olika sätt stimulerande svenska folklivsskildring har Salje en obestridlig andel. Sigvard Mårtensson UTANFÖR, INNANFÖR Marianne Alopaeus: Utanför. Wahlström & Widstrand 1953. 11:—. Marianne Alopaeus är en finlandssvensk författarinna som vid sin debut 1945 (roma nen ”Uppbrott”) dels pekuniärt gratifierades med Svenska Dagbladets litteraturpris, dels litterärt negligerades av i stort sett hela svenska recensentkåren. För dem som fortfarande läser förbi Marianne Alopaeus vill man gärna tala om, att denna författarinnas böcker är värda betydligt mer än pengar. Hennes senaste roman heter ”Utanför” och är den tredje anhalten på hennes väg mot ett konstnärligt innanför. Visst framträdde hon redan i debutboken som en högt kvalificerad konstnärinna, men hennes material kräver av henne, just för hennes kvalités skull, en så långvarig möda att det väl måste dröja ännu någon eller några böcker till innan hon når sitt — sin gestaltningsförmågas, sin prosas — mästerskap. Ty sett ur olitterär, och kanske biografisk, synvinkel ter sig motivkomplexet i hennes tre romaner ungefär så: en ohjälpligt intellektuell, mycket kritisk och mycket sensitiv kvinnas försök att genom en man finna en väg till sig själv... ja alltså genom kärlek. Mot åtskilliga av våra yngre svenska ”modernistiska” prosatörer kunde man väl ha en del att erinra angående deras behandling av liknande eller jämförbara temata; man kunde t.ex. erinra om en engelsk litteraturkritikers absolut riktiga cynism, fritt översatt: vad rör oss egentligen Bertils kärlek till Berit och vice versa, och att det hela avlöpte si och så olyckligt resp, lyckligt? Marianne Alopaeus är beundransvärd inte minst därför att man mycket sällan, i den senaste romanen inte alls, kan tillämpa en sådan kritik på hennes berättelse om kärleksvånda, sökarvånda, livsvånda. I kraft av sin intellektualism och sin alltifrån första sidan i första boken osvikliga stilkänsla — stilkärlck — kan hon utan att någonsin trötta berätta om en kvinna som älskar en man men aldrig når den mänskliga kontaktens insida. I ”Utanför” heter kvinnan Martina, är mycket ung och vistas i Paris. Dit har hon farit för att under en kort, osaligt lycklig tid få vara tillsammans med sin älskare. Som är gift, har samhällsposition och på en väsentlig punkt är Martina olik: han är inte ”utanför”. Han är inte utanför det rum han befinner sig i, den stad han bor i, den sociala verklighet han har att bemästra. Han är en god och riktig människa, han är intelligent och känslig, han älskar Martina och plågas därför att hon plågas, men tar inte värre vid sig än att han utan några utbrytningsförsök kan fara 792