BOKRECENSIONER tillbaka hem när hans sociala verklighet kräver det av honom. Men Martina. Hon är ”som en, den helt förmätet har ett öde”. Framför allt är hon ”författarens centrum” och så till den grad, att man tycker romanen har alldeles självfallet skrivit sig genom henne. Det är Martinas ”utanför” som författarinnan på sida efter sida naglar fast, i intensiva, ofta fulländat korta aforistiska satser och ofta med en betagande, absurd lyrism. Man ser aldrig Martina (så som man ser t.ex. de glimtvis och för det mesta elakt skisserade bipersonerna — ”hattdamer” som för bildad konversation eller paristuristande svenskar eller en frisk och ambitiös medicinutta). Martina hör man, och tvingas man höra. Hur hon med isande medvetenhet reflekterar sig igenom sin korta samvaro med mannen hon älskar, och med för den alltför insiktsfulla människan ofrånkomligt resultat: utanför. Hur hon så gärna ville acceptera en illusion: ”Det är möjligt att den illusionsförlösta lyckan är irrbloss i ett va-cuum, men från jordisk utsikt är den ett gott för hjärta och sinnen.” Hur han nästan likgiltigt avhånar illusionen: ”Så nära ytan allting ligger: skratt, gråt. Egentligen kvittar det vilket som för tillfället har övertaget.” Men framför allt hör man Martina i något som författarinnan i sina tidigare två romaner sällan gett sig i kast med men som hon i denna bok visar sig förvånansvärt säker i: replikskiften. När Martina och hennes älskare byter ord, gör de det med en det rena, riktiga talspråkets självklarhet, det vill säga den trevandets självklarhet som är talspråkets fina karakteristikum. Men sin verkliga styrka har författarinnan trots allt i det rent visuella återgivandet, i korta och knappa miljöteckningar — t.ex. den inledande tristessbilden av ett hotellrum i Paris eller skildringen av vad som under en métrofärd rusar förbi och igenom Martina. I sådana partier finner man ibland så mycken ren poesi, att man nästan beklagar att det är en prosaförfattare man skall recensera. Dock —• med ”ren poesi” menas här, det bör skyndsamt påpekas, absolut inte metaforer och liknande vanskligheter, utan de poetiska kvaliteter som kan avslöjas i det naturliga vardagsspråket när det behandlas med en konstnärs riktiga känsla för rytm, ordföljd, satsföljd. Marianne Alopaeus skriver så att en dammvippa får förbli en dammvippa och en bakelitkopp en bakelitkopp, men i sitt sam manhang i romanen blir de delar av ett konstverk. Och nog är det främst denna gåva att kunna så konstnärligt strukturera sitt språk som räddar författarinnan undan den tidigare nämnda förrädiskheten i hennes tema. Av ”handling” finner man i ”Utanför” inte mycket mer än vad som här har antytts; Marianne Alopaeus är ingen epiker. Vilket kanske tydligast avspeglas i proportionerna mellan format och konstnärligt hållbar gestaltning i hennes tre olika romaner; helt grovt skulle man vilja i tidsföljd komparera dessa böcker så här: voluminös, mindre voluminös, bäst. Än så länge bäst. Majken Johansson DEN DÖDE DANDYN Thora Dardel: En bok om Nils Dardel. Bonniers 1953. 19:50. Den som tidigare läst några av Thora Dar-dels noveller och Parisskildringar blir angenämt överraskad av hennes bok om Nils Dardel. Den är faktiskt rolig att läsa ur flera olika synpunkter. En av dessa synpunkter är naturligtvis, en miniature, den boswellska: författarinnan avslöj ar sig frivilligt men också helt ofrivilligt. Hon är på ett sätt sitt ämne vuxen och ändå inte ens halvvuxen. Hon skummar all grädden — eller låt oss säga gräddan — av sitt och Dar dels liv och serverar det som en måltid bestående mest av pastellfärgade glasser. Det kunde vara en bild helt i Dardels stil, ja, man kan säga att det är det, men ironin och tragiken i detta står inte författarinnan för, det gör Dardel själv, postumt. Det är ett porträtt av målaren, målat av en av hans egna mondäna, dockliknande modeller. En återglans av — en återglans. Thora Dardel har så långt det varit henne möjligt gått till väga med ett slags rättframhet som ger läsaren all rimlig chans att stava och lägga ihop och plocka med de kinesiska askarna i detta självbespeglande liv. Hon ger också, i ett par väsentliga fall, nyckeln till det ”litterära”, i själva verket djupt personliga innehållet i tavlor som tolkats mycket olika. Hon låter oss med en halvkväden visa förstå hur det mer än ljumt kan ha plågat Dardel att ”flyta ovanpå” och hur han kände bristen av ett nära mänskligt engagemang. Det är gammal god saga i detta: prinsen som mitt 5 BLM 1953 X 793