BOKRECENSIONER i festernas rad hemligt sörjer över vad han inte kan få, och det är väl detta främlingskap som kommer att bli det bestående och det gripande i Dardels konst sedan själva arrogansen i dess elegans slutat reta, förarga eller — förföra: när den blivit enbart tjänande. Då kommer väl också en del av det litterära att försvinna eller bortses från. När jag tänker på Dardel kan jag inte hjälpa att jag tänker på Watteau, inte för att det skulle finnas någon yttre likhet mellan dem, men en inre finns. Båda har sett djup i ytligheten, försvarat och sökt bevara det flyktiga i en estetisk dröm, en efemär mänskotyp som var möjlig bara några år och ett levnadssätt som dog med en konjunktur. Konstnärens uppgift må aldrig så mycket vara att hävda de eviga sanningarna, men det står också fast att just flyktigheten är en av dem. Som väntat var är Thora Dardels bok full av dardelska anekdoter om också de mera subtilt vågade fått stryka på foten. I allmänhet gör de i skrift ett betydligt blekare intryck än man föreställer sig att de bör ha gjort när de föddes, muntligen. Men med någon fantasi kan man restaurera glansen kring dessa ögonblick. Ett par av bokens mest roande dokument är dels ett brev från en konstnärskamrat angående Matisse, typiskt för tiden och för unga illiterata målarkluddars övermaga sätt att skriva. Lika aningslösa är några sidor ur författarinnans egna dagböcker, skildrande två dagars kräftfestande på Hörningsholm och Tistad — vilken societet! Man förstår att det måste ha varit både naturligt och påfrestande för en Dardel, som i detta sällskap bör ha känt sig på en gång som fisken i vattnet och fisken på torra land, ironiskt personlighets-kluven. I skildringen av Paristiden virvlar en mängd namn förbi, men i allmänhet tycks författarinnan inte ha haft nog människointresse, inte kommit dess berömdheter nog nära eller också ha varit för liknöjt eller negativt inställd till Dardels umgänge för att det skall bli mer än namn. Det var en ohämmat skandalmång-lande societet och enda gången hon går i detalj — när det gäller Cocteau och Radiguet — är när pratet närmare rör henne själv. Tack vare en delvis bevarad brevväxling mellan Dardel och Wilhelm von Uhde får man vidare dels en ganska fin om också något slapp bild av denne, dels en lustig glimt av Gustaf Hellström under pseudonymen ”Mutteri”, något annorlunda än vad läsarna av D. N. och av hans böcker eller de som mött honom på Parnassen i allmänhet föreställer sig. Boken är ytlig, flärdfull, en aning löjlig om man så vill, men dess rättframhet — medveten och omedveten — avväpnar, och den är först och sist rolig läsning. Gunnar Ekelöf EN LIVSGOURMET Uno Eng: Den understrukna munnen. Nuet 1953. 12:50. Det finns både grace och precision i Uno Engs lilla bok. När han beskriver hur en skata sträcker på sin ena vinge, så får man ett intryck av elegant kinesisk miniatyr. Och då han talar om hur en stockholmsfamilj i lagom ställning har det på sitt sommarställe, så kan man inte betvivla att han nogsamt har observerat det råd Gustave Flaubert en gång gav åt en yngre författarbroder, att skriva och skriva om ända tills han fick fram det absolut exakta åskådliga uttrycket för hur sopor föses samman på en skyffel. Författarens husgudar är franska, det är inte att ta miste på. Och det är inte heller att ta miste på, att Uno Eng har en bred om också litet ömtåligt esteticerande kulturbakgrund. Unge Herbert i ”Den understrukna munnen” är en livsgourmet. Han har ett föga ansträngande jobb, som inte kräver bestämda arbetstider, han njuter av Stendhals erotiska aforismer och av den kyckling och det rödvin hans älskarinna dukar fram, och då han en dag finner en flicka i sin säng, som inte riktigt liknar de andra små ljusa burren, så tänker han ganska mycket på hur han skall kunna hålla sig fri. — Lätt och smidigt skisserar Uno Eng fram en bohemisk bakgrund av konstnärer och — ja vad heter de små damerna på franska? Han tar sina läsare med sig på en ateljéfest (association Musset) och på en utflykt i det gröna (association Manet) och han beskriver realistiskt nog den duns, som uppstår, när Herbert ramlar ut ur sitt estetiska paradis i och med att flickan med den bestämda munnen plötsligt skickar tillbaka nycklarna till Herberts lägenhet och låter en annan kyssa sig. Uno Eng registrerar skickligt åtskilliga av den halva känslans halva dagrar och halva skuggor och han är inte heller någon dålig psykolog, när han noterar de verkningar en svår chock har på en människa, som är så lös i köttet som unge 794