BOKRECENSIONER Herbert. Uno Eng är, av ”Den understrukna munnen” att döma, en intellektuellt sett mycket redbar och allvarlig författare. Vad han saknar är tyngd, känslans tyngd, idé- och tankelivets tyngd. Men det förefaller som om han strävade åtminstone i riktning mot den förra. Elisabeth Tykesson DJUPFRYST VULKAN Ralph Ellison: Osynlig man. Översättning av Torsten Blomkvist. Bonniers 1953. 25:—. Titelrollen i Ralph Ellisons märkliga roman ”Osynlig man” innehas av jaget-berättaren, en ung amerikansk neger i kamp om sin identitet. Det rör sig således om en inverterad jagprojektion; jaget är inte osynligt för sig självt — det uppfattar sig bara (ironiskt?) som osynligt för omvärlden. Högröstade makter vill påtvinga j aget-berättaren sina respektive versioner av verkligheten. Alla talar om för honom vem han är eller borde vara, men ingen ser honom som han verkligen är. Han ger efter för det ena trycket efter det andra för att småningom hårdna, komma till insikt om sin osynlighet. Romanen är buren av ett patos som lyckas undvika flåsningar utan att för den skull behöva dölja sig bakom sentimental hårdkokthet. Varje sida luktar av uppkastningar inför människans förmåga till hyckleri och orättvisa. Men ”Osynlig man” är inte en social indignationsroman i vanlig bemärkelse. Varken äcklet eller rättfärdighetslidelsen är bundna vid en tvångsinriktad story, ett yttre, symboliskt entydigt schema. Materialet ses inte nerifrån utan inifrån, prismatiskt och mångtydigt. Det är således inte bara fråga om ett verklighetsdokument, som t.ex. Richard Wrights tidiga böcker, utan om ett upplevelse-dokument. ”Osynlig man” är inte bara den ojämförligt bästa ”negerroman” som har skrivits. Den försvarar en elitplats i modern amerikansk prosa. Berättar j aget irrar omkring i den labyrint i vilken en gång Josef K. försvann. Det är en labyrint som lär den svage att uppleva sin svaghet och se den utnyttjad. Den svage skall frälsas för att kunna offras. Anpassliga onkel Tom-negrer sparkar ut honom från ett syd-statsuniversitet eftersom han inte visat den nödvändiga intuitiva begåvningen att konservera potemkimkulisser med idylliska lögner. I New York får han jobb på en färgfabrik och gör ett snabbt gatlopp mellan vita förtryckare och vita välgörare. I Harlem tar kommunisterna hand om honom. Han utvecklar sig till en framstående agitator ända tills partiet plötsligt lägger om kursen. Alla tävlar om den dubbla rollen som missionär och bödel. Men den svaghet som utnyttjas är inte bara den amerikanska negerns svaghet. Även en etiopisk hövding, Ras Uppviglaren^ en galen harlemneger, som har förklarat det vita Amerika totalt krig, vill offra honom, inte som neger utan som amerikan. Berättarj agets brottning med sin identitet är därför inte bara ett negerproblem utan ett tidsdokument. Det är fascinerande att se med vilket konstnärligt mästerskap Ellison ger den i tiden och rummet förankrade sociala problematiken drag av allmängiltighet. Aldrig förr i litteraturen har en neger varit så mycket människa — och neger, på samma gång proletärprimitiv och kultumevrotisk, som en djupfryst vulkan. Författaren har haft för många och för angelägna ärenden på hjärtat för att man skall kunna tala om en avvägd komposition. Romanen är en oslipad diamant med en kärna av högexplosivt sprängstoff som gång på gång tänds av friktionsgnistan mellan dikt och självbiografi. Då och då brister det i kontrollen och självdisciplinen. Handlingens egen kraft är så våldsam att t.ex. den hjärn-operaiion som antydes bli utförd på berättar-jaget verkar som tårta på tårta. Ganska besviken blir man också när kommunisterna skildras som nymfomaner och övermänskliga sata-nister. Bilden tillhör den amerikanska dagslit-teraturen som i brist på verklighetsunderlag håller sig till en av bl.a. Hollywood och McCarthy romantiserad fiktion. Romanens eruptiva form eller brist på form behöver inte nödvändigtvis hänföras till den rika konceptionen, innehållets sprängverkan. Den är även en följd av uppläggningen, jagformens grodperspektiv som utesluter ordning och översikt. En stram helhet skulle med dessa förutsättningar bli en både konstnärlig och motivisk förfalskning. I vissa avseenden är den sprängda formen en direkt tillgång. Situationen gestaltas med omväxlande fränt realistiska, chockartade bilder och mera abstrakt drömartade, starkt känslomättade avsnitt. Atmosfären får laddning, figurerna liv och en 795