BOKRECENSIONER samhetens öde en reliefverkan genom denna organiska syntes, som, när den lyckas, blir så mycket mera övertygande än den mest skarpsinniga psykologiska analys. Ellison erbjuder den osynlige mannen två utvägar eller sätt att överleva. Rinehart, berättar j agets mystiske dubbelgångare, dyker upp i olika skepnader, som lottf örsälj are, gangster, älskare och präst. Mannen med de tusen identitetema har dragit konsekvensen av sin osynlighet, han upphäver sig själv genom att på samma gång vara allt och ingenting. Men berättarj aget väljer en annan väg och sammansmälter i romanens epilog med Ellison själv. Litteraturen och verkligheten blir en helhet för mannen, som på flykt från en verklighet som inte tål identiteter, sitter i en mörk håla och berättar hur han skriver denna bok, hur han skriver av sig, hur han återvinner sin identitet genom att berätta om sina erfarenheter. Det är en lika originell som skakande bikt av en författare och den anger en övertygande men samtidigt farlig utväg. Författaren påpekar själv hur skrivandet neutraliserar vreden, lugnar känslorna, ger de förrädiskt stora perspektiven, plats för alla alternativ. ”Jag upptäcker att jag både hatar och älskar, fördömer och försvarar.” ”Osynlig man” har en sådan moralisk tyngd att den kräver ett moraliskt ställningstagande. Dess vrede provocerar vrede. Men att läsa denna bok har inte samma neutraliserande effekt som att skriva den. För läsaren går neutraliseringen, dvs. försvagningen, inte ut på vreden utan på omdömet. Neutraliseringen tvingar författaren in på Faulkners linje, inte som konstnär utan som samhällskritiker, t.ex. i parollen att Amerikas negrer och vita är delar av varandra, inte bara trots utan mera tack vare orättvisan förbundna med varandra. Ellisons sanningslidelse resulterar i ett moraliskt återtåg. ”Tills någon viss grupp lyckats snöra in världen i tvångströja är dess rätta definition ordet möjligheter.” Det är respektabelt av den amerikanske negern att vilja skydda Amerika från kommunisterna. Och att acceptera tillvaron som åtminstone en möjlighet är en värdig och för många den enda hållbara attityden. Men när dikten i romanens epilog sammansmälter med verkligheten är det en utmaning mot läsaren som kräver en replik. Det är gott och väl att livet åtminstone eller bara är en möjlighet. Men om man, på ett så suggestivt sätt som här har skett, ser den enda möjligheten i att skriva så bör man vara på det klara med att man rör sig mera med subjektiva än med objektiva sanningar, åtminstone så länge det är sannolikt att inte alla USA:s negrer kan försörja sig som författare. Harry Schein FÖRKLASSISK TRAGEDI Carlo Cöccioli: Det stora spelet. Översättning av Karin de Laval. Gebers 1953. 11:75. Kärleken och döden, ödet och blodet — stora enkla elementära ord som får bättre akustik ju tommare scenen är. Carlo Cöccioli, ung italiensk romanförfattare med stort rykte i sitt hemland och i Frankrike, skriver om kärleken och döden mot en bakgrund som är praktiskt taget obelamrad med vanliga realistiska rekvisita. Personerna är unga män och kvinnor vid ett landsortsuniversitet, de har inget studentliv, inga diskussioner, inga intellektuella problem och absolut inga ekonomiska; de har all tid i världen på sig att älska tragiskt, storslaget och sönderslitande. Det enda de själva och läsaren verkligen upplever som deras livs omgivning, är de flertusenåriga murarna och fornminnesmärkena i den åldriga kulturbygden. Lika litet som sina etruskiska förfäder har dessa unga nutidsmännskor någon tro på annat än Ödet, Spelet, det stora spelet där alla har sina roller. Ingen kan ändra på Spelets gång, men de visaste har lärt sig att man måste älska sin roll, inte bara acceptera den. Den tragedi som uppförs under några lind-doftande sommardagar i den lilla universitetsstaden är inte en modern, inte en kristen, inte ens en klassisk tragedi; den är förklassisk, den har gått tillbaks till ännu mycket mer elementära regler än grekernas. Det finns inga gudaansikten bakom eller bredvid ödets. Det stora brottet i denna värld är inte hybris, det är att över huvud taget vilja spela sin egen roll i stället för den som rasen och jorden för länge sedan har bestämt åt en. Att få in ett tema av denna art i en modern miljö låter fullständigt omöjligt, och Cöccioli har löst problemet genom att låta alla sina personer röra sig i en dröm, utanför alla vanliga strävanden och konventioner. När allt är över, tar huvudpersonen bussen från staden och 796