BOKRECENSIONER känner redan hur de sista dagarnas upplevelser börjar suddas ut, förvandlas till ett fantastiskt minne; det har varit en parentes, något som inte kan fortsätta. Inom denna dröms gränser sker emellertid allt efter sina egna noggranna lagar, som är myoket hårdare än vardagens ytliga vanor. Skenbart går personerna omkring i en lättjefull befriad salongs-värld där kärleksintriger får ersätta verkligt arbete och verkliga problem. Men bakom denna graciösa förklädnad förs ett grymt uråldrigt spel om stammen kontra individen. Det är en roman i en helt annan tradition än den som är vanlig i svensk och anglosaxisk litteratur. Kanske först och främst i en mycket äldre tradition. Den är ett utsökt, tekniskt raffinerat konstverk, men på något sätt ohyggligt avlägset, förlagt till en annan civilisation — ungefär som en etruskisk grav-kammarmålning. Kerstin Anéb STOCKHOLMSBÖCKER Gotthard Johansson, Mats Reiinberg, Gösta Selling: Ur svenska hjärtans djup. Wahlström & Widstrand 1953. 35:—. Per Anders Fogelström: En bok om Söder. Bonniers 1953. 18:50. Att det gamla Stockholm under vår tradi-tionsdödande tid, präglad av massinflyttningar, rivningar och en aldrig skådad kåkbebyggelse i utkanterna, blir föremål för så mycket intresse kan vara glädjande och är till stor del Stadsmuseets förtjänst. Utan dess bildarkiv skulle inte Staffan Tjerneld och hans team i så snabb takt kunnat göra sitt digra ”Stockholmsliv” färdig och utan bilderna hade inte föreliggande volym så stort berättigande. Tjernelds text var med sina ofullständigheter och småfel dock något av en journalistisk bragd, ”Ur svenska hjärtans djup” är en kompilation till vilken Claes Lundins ”Nya Stockholm” fått leverera de flesta stråna. Ingenting ont i det, i och för sig, fast man tycker att det oscariska Stockholm så här post mortem hade kunnat bestås en mindre officiös, personligare och mer nutida kommentar. Men författarna framhäver anspråkslöst att detta inte varit deras mening: boken är först och främst en bilderbok och om den inte öser lika rikligt ur de fotografiska arkiven som ”Stockholmsliv” har den i gengäld fördelen av ett större format som låter de groteska och någon gång rörande eller rentav vackra detaljerna komma bättre till sin rätt. Det var en tid av vandalism och smakför-skämning som vi tagit i ett slags bakvänt arv genom att i stället för en påbyltad arkitektur välja en naken och ungefärligen hylla den satsen att smaken bör göras odiskutabel — genom att ingen smak finns att diskutera. Vad än Gotthard Johansson i synnerhet må tycka om vad jag nyss sagt förefaller mig bilderna i boken valda med en viss tendens att framhäva det groteska och befängda i tidens olika stilblandarexperiment eller försök till ett stillöst. Det fanns nog även en och annan undangömd hammershøisk vrå. Men att helheten var Ein es-ist-erreichtes Noch-nie-dagewesenes tror jag visst. Fast nog ljuger kameran en del. Ljuset och småtrevnaden över tingen har dessa gamla fotografier sällan lyckats fånga, inte heller gemytet, medan det nuförtiden inte är omöjligt att göra något fotografiskt förledande t.o.m. av ett stycke garanterat bacillfri Brommabebyggelse. Södergrabben P. A. Fogelströms bok om stadsdelen är på alla sätt en vacker bok: formatet, trycket, de till trycket i svärta väl stående illustrationerna av Stig Claesson och den utmärkta, karaktärsfulla texten — allt harmonierar. Sedan så många infödda, däribland några av våra bästa yngre författare, gett sig i kast med Söder kunde man tro att det inte funnes så mycket att tillägga. Och mycket nytt, rent faktiskt, har kanske inte heller Fogelström att komma med. Men han har samlat fakta och stämningar till en organisk rundmålning, ett sammanhängande panorama som på sitt sätt tycks mig lika lyckat som en stadsvy av någon bland de riktiga stockholms-mästama bland våra gamla målare, en som hade sin glädje i detaljen men ägde förmågan att låta de hundra anekdoterna sammansmälta till ett förtonande dis ur vilket man tycker sig höra bruset av stad. Att Fogelström gått i land med det konststycket och att man verkligen läser även om välkända saker med ett nytt nöje hänger först och främst samman med hans utomordentliga språk, ett språk som varken skyr ålderdomligheter eller senaste slang bara ordet är just det rätta, inprickat som en färgklick där det ger glansdager och liv. Fogelströms metod kan beskrivas som ett slags arkeologi i fantasin. Det är 797