BOKRECENSIONER ett av många halvglömda händelser, rivna kåkar, nerlagda hantverk och under arkivalier och utfyllningar begravda öden underminerat Söder han presenterar. På det sättet får han den tristaste gatukorsning att leva, åtminstone i namnen som står på knuten, och sätter kött på stadens ben. Ändå blir hans slutsats att vår trolöshet mot nuet är stor. Ja, må vara att den är det, men först när det rör sig om ett så personifierat och berikat nu. Vad betyder gatstenar och husväggar för den som inte lärt sig att se tvärsigenom, att begagna alla möjligheter till perspektiv. Gunnar Ekelöf BIBLIOFILI, GASTRONOMI OCH ANNAN KÄRLEK Richard du Rietz: Gastronomisk spegel. Historisk översikt med bibliografi. Thulins antikvariat i distribution 1953. 15:—. PlLAFF Bey: Venus i köket eller Kärlekskok-boken. Utgiven av Norman Douglas. Förord av Graham Greene. Översättning av Marianne Höök. Wahlström & Widstrand 1953. 13:50. Litteraturen rörande kokböcker är i Sverige inte vad den borde vara: ymnig, instruktiv och eggande till samling och njutningar. Men bristen har i dagarna blivit avhjälpt på ett mycket betryggande sätt. Utkommit har nämligen ”Gastronomisk spegel, historisk översikt med bibliografi”, författad av bibliognosten Richard du Rietz, som vet så mycket om böcker att han (alltså) vet tillräckligt även om kokböcker. Ehuru kok och frosseri förekommit tidigare kan man tryggt räkna med att kokkonsten grundlädes av den antike gastronomen Apicius som sjöd och fräste i Rom ”ungefär på Kristi tid”. Hans eminenta tonfall som blev tillgängliga för en nyare tid, när ”De re coquinaria” trycktes i Milano 1498, har satt sin prägel på ännu gällande regler vid kittel och panna. Från den tid — inkunablernas tid — då Apicius’ arbete gjorde furor i de romerska palatsens ekonomilokaler fram till det skickelsedigra ögonblick, när Gustava Björklund (år 1847) började dominera våra mormödrars mödrars sätt att tänka vid spisen, får vi följa Richard du Rietz på en lärd promenad. Vi blir hastigt invigda i den litteratur som ägnats den ädla konsten att skära en stek — 1500- och 1600-talens trancherböcker är värda all beundran och eftertanke, ty utom att väl fäkta och väl dansa fordrades också av en fullfjädrad kavaljer betydande färdighet i att tranchera. För oss — landsmän till den store Hagdahl — är det däremot ingen nyhet att det vid sidan av de egentliga gastrologiska disciplinerna också finns en mera psykologiserande vetenskap, gastrosofien, eller som du Rietz förträffligt översätter: läran om bordets fröjder. Till de superbare gastrosoferna räknar han utom Brillat-Savarin med synnerlig rätt den även av andra orsaker högt skattade Carl Michael Bellman. Sin instruktiva historik över den gastronomiska litteraturen i många länder slutar du Rietz effektfullt med en skrämmande boktitel som i ett enda andetag ger oss en minnesvärd bild av den välsignande industrialismens genombrott: ”Beskrifning på de soppor, som till de fattigas försörjning bereddes uti sopphu-sen i London.” På tal om det intresse som kyrkliga dignitärer och andra andans män ägnat konsten att koka och äta skriver du Rietz: ”Må den som förfasar sig däröver betänka att ett uppgående i bordets fröjder kanske förhindrade många tankar på andra och allvarliga synder.” Här skämtar du Rietz, men han skämtar i fåvitsko. Ty visserligen är det sant att bordets fröjder (liksom sången) ädla känslor föder. (”Hur blir man god? Genom att ha det gott.” Detta försäkrade mig min ungdoms snillrikaste lärare.) Men att bordets fröjder på något sätt skulle förhindra vildare njutningar är mångas tvivel underkastat. Att de snarare lätteligen befordrar iscensättandet av betydligt vitalare och allvarligare nöjen, begåendet av djupare synder och mindre välbetänkta — därom är åtminstone så stora experter på skamlöshet och glädjeliv som Henry Miller och Norman Douglas alldeles ense. Den förre har vällustigt beskrivit många måltider som ingalunda varit självändamål. Den senare hann före sin död på Capri förra året sammanställa en receptsamling i synnerhet lämpad för personer lidande av kyla i temperamentet eller andra vitalitetsrubbningar. Resultatet har blivit en kokbok som verkligen inte liknar någon annan. En novis vid spisen bör nog akta sig att söka improvisera å la ”Venus i köket”. Några utdrag kan illustrera storslagenheten i dessa recept på stärkande och stimulerande näring: 798