BOKRECENSIONER ”Mata sniglarna i två veckor. Det är inte svårt alls”... ”Omkring ett dussin lammöron är lagom till en entrérätt”... ”Tag ur och bind upp en ung trana”... ”Fyll kapunen med hackat kalvkött, skinka skuren i tärningar, hackade kryddgrönsaker, lite gåslever, några skivor vit tryffel” ... Man tager alltså vad man haver. Svårigheten att få tag på afrikansk grävödla är visserligen, menar Douglas, betydande, men råkar ni befinna er i Afrika eller Arabien skall det väl inte vara så omöjligt... Ibland misströstar faktiskt författaren om sina recepts brukbar-het. ”Röti sans pareil” med sina sjutton olika fåglar instoppade i varandra inger honom faktiskt vissa betänkligheter. Framför allt ”kan det tyckas besvärligt att stoppa en större fågel i en mindre”. Lika litet som han ibland kan hålla tillbaka sin entusiasm, drar han sig för att andra gånger ge uttryck åt misstroende eller rent av leda. ”Ganska banalt dristar jag mig att tycka”, heter det om ett omsorgsfullt utarbetat recept på selleripuré, och kokta ostron i champagne avlockar honom den förnuftiga kommentaren: ”Det är inte nödvändigt att göra sig så här mycket besvär med ostron.” Någon banbrytare för förnuftig hushållning är naturligtvis inte Norman Douglas lika litet som han i sin saliga livstid var någon anhängare av förnuftig livsföring. Och fastän han var en älskare av (den principiella) lastbarheten och de sköna konsterna kan han inte kallas finsmakare. En gourmet som hjärtligt anbefaller spädgris fylld med ål förtjänar väl nätt och jämnt namnet. Men just det obändiga i hans smak, oregerligheten i hans sätt att skriva, tänka och äta ger boken dess verkliga existensberättigande: expositionen av en väldig livsaptit och ett ohämmat skratt åt pedanter, tråkmånsar, fanatiker och puritaner. Även om man aldrig prövar hans paj på tjur-testiklar — ett recept inspirerat av Bartolo-meo Scappi, den påvlige storköksmästaren på 1500-talet — eller frestas att tillaga den kompott på nyutslagna röda nejlikor som säges vara så lämplig för personer med kallt temperament, kommer man nog ändå att i tacksamt minne bevara ”Venus i köket” som den minst brukbara och mest läsbara kokbok som kommit ut på mycket länge. Graham Greene har skrivit ett förord, kvickt och hjärtligt. Kvickt är också det förord som skrivits av Marianne Höök som översatt boken — inte pedantiskt men helt i originalets anda. Eftersom boken utger sig för att presentera ”afrodisiaka” borde kanske ändå detta nyckelord ha vårdats bättre och sluppit obestämd artikel. Det finns inte ett sådant, de äro legio. ÅKE JaNZON MINNEN OCH PORTRÄTT Axel Hirsch: Minnen som dröjt kvar. Hökerbergs 1953. 12: —. Axel Hirsch, miljonär, mecenat, social föregångsman, hör till dem som väl förvaltat sin privilegierade ställning. Hans insatser för folkbildningen och framför allt för fattigvårdens utbyggande i vårt land är väl kända, och om hans fina bildning och kultiverade handlag vittnar den för tio år sedan utgivna, märkliga memoarboken, ”Levande och bortgångna”, en blandning av kulturhistoria och människoskildring, där inte minst avsnittet om hans släktmiljö är fascinerande. Nu föreligger en ny volym, lite mera rapsodisk än den förra, men också den full av kunskaper, psykologisk porträttkonst och socialhistoriska utblickar, en bok med mycken saklig charm och samtidigt allt annat än menlös. Sarkas-merna, som döljer sig i bisatser här och var, saknar inte hullingar. Men till övervägande del ger boken intrycket av en man som ställer sig sympatiskt positiv till livet och människorna och därför kunnat vara dem till gagn. Hos Hirsch är det sociala intresset starkt psykologiskt betingat: när man läser hans minnen från sekelskiftets nu så avlägsna Uppsala får man intrycket att han mera kom dit för att studera människor än examensämnen. Som han själv säger: ”Jag har alltid haft ett lidelsefullt intresse att iakttaga och studera människor, att se hur härkomst, yrke, miljö, framgång eller motgång inverkat på deras utseende, uppträdande och livsåskådning.” I sina Uppsalaminnen berättar han inte bara om lärare och om kamrater som sedermera blivit framstående män på olika områden, utan han ger också en bred översikt av de adliga studenternas leverne i Uppsala alltifrån stormaktstiden — ja, så bred, att man gärna övergår till den ännu intressantare skildringen av de kvinnliga studenternas kamp, innan de blev upptagna som likaberättigade i det akademiska samfundet. — Under Hirschs tid i Uppsala fanns det 35 studentskor mot över 900 nu. 799