BOKRECENSIONER Som porträttör är Axel Hirsch noga med att skildra härkomst, miljö, yttre data, innan han kommer med personliga minnesbilder som gör figuren tredimensionell; ibland behövs inte mer än en ofta roande replik för att man ska tycka sig komma den avporträtterade in på livet. De flesta porträtten är gjorda med sympati, men någon panegyrik är det inte fråga om. Med självklar beundran skildras Eli Heckscher, vars banbrytande insatser i ekonomisk historia fint bestämmes, men begränsningen hos denne knivskarpe logiker, en viss brist på psykologisk säkerhet, går han inte förbi. I teckningen av Henrik Schück, som väl inte ger så mycket nytt men där makten hos hans personlighet ännu en gång vitsordas, påtalas forskarens kallsinnighet mot skalder med mera komplicerat psyke. Av Isaac Grünewald, som Hirsch hjälpte un der läroåren, får man en intimare bild, men med all sin uppskattning av denna färgrika människa underlåter författaren inte att nämna de förargelseväckande dragen i hans utrustning. Detta gör porträtteringen övertygande, och på tal om Isaacs fattiga barndom heter det träffsäkert: ’”Jag är tacksam mot barndomens djupa fattigdom och striderna som stärkte mina krafter’, lär Isaac ha yttrat. Ja, sådant säger man långt efteråt, när man har vad man behöver och — lyckats. Sådan tacksamhet kommer sent.” Det kvickaste och respektlösaste porträttet ger Hirsch emellertid av sin förläggare, Folke Lars Höker-berg, som med sin skådespelaraktiga vitalitet verkar ungefär som en krumelur hos Hjalmar Bergman. Det är en fullträff, det vågar man säga även med föremålet obesett. Hugo Kamras GENVÄGAR TILL BÅRHUSET Decrest, Jacques: Hasard. Översättning av Lorenz von Numers. Wahlström & Widstrand 1953. 8:50. Decrest, Jacques: Tre unga damer i Wien. Översättning av Lorenz von Numers. Wahlström & Widstrand 1953. 8:50. Forsell, Loulou: Mord i pingst. Wahlström & Widstrand 1953. 12: —. Gerteis, Walter: Detektive. Heimeran Verlag 1953. Inb. 10:15. Jay, Charlotte: Kasta sten i glashus. Översättning av Elsie och Håkan Tollet. Tomas förlag 1953. Inb. 8:50. Jonason, Anders: Mord med mera. B. Wahlström 1953. 11:50. la Cour, Tage: Mord i biblioteket. Sällskapet Bokvännerna 1953. 7:50. Lang, Maria: Rosor, kyssar och döden. Norstedts 1953. 10:75. Mellvig, Folke: Ett tu tre... Saxon & Lindström 1953. 12:—, inb. 15:50. Scott, Sutherland: Blood in Their Ink. Stanley Paul 1953. Inb. 9: 45. Suneson, Vic: Fäll inga tårar. Gebers 1953. 9:50. Thelander, Inga: Gift eller inte. B. Wahlström 1953. 11:50. Trenter, Stieg: Aldrig Näcken. Bonniers 1953. 12: 50. Undertecknad anser det höra till en deckar-anmälares dygder att vara något av en regel-fux, och har man en reaktionär inställning till genren ger den aktuella lektyren anledning till viss irritation. Ty detektiven sviker de gamla nötknäpparidealen, han vill framför allt vara levande själ, och hans rena förnuft orenas av olika sorters affekter. Han brister i fråga om solidaritet mot den pusselsinnade läsaren och är så nonchalant på spåret, så sparsam med antydningar, att man sällan på rationella grunder kan sluta sig till vem mördaren är. Man får vackert svälja detektivens slutliga förklaringar till det gåtfulla skeendet, och det är numera inte så många som kinkar över den saken. Skall man riktigt kunna passa detektiven, får man under läsningen sitta med notisblock och kontrollföra tvetydiga repliker och ominösa klockslag, och vem ids det? Detektionen uppfattas väsentligen som en spänningssekvens, och därför kanske det inte är så underligt att författarna slarvar med detaljerna. Men man kan inte komma ifrån, att benämningen detektivroman i många fall är inadekvat, särskilt som sökaren ofta saknar professionella förbindelser. Tag exempelvis en av amerikansk expertis lovordad ”mystery story” som Charlotte Jays ”Kasta sten i glashus”, i vilken en troskyldig ung änka sua sponte kommer fram till en summering av ett händelseförlopp, vilket läsaren på sin höjd kan gissa sig till. Den egentliga detektionen i boken är en upptäcktsfärd genom papauanska djungler, och man orienteras mera om antropologi än om mord. Det är så mycket som distraherar, klagar änkan, och det kan läsaren också göra. Där 800