BOKRECENSIONER finns flygande hundar och smygande infödingar, inte minst vadamän som gör purri-purri. Och skall detektiven i fortsättningen bära talisman i stället för skottsäker väst, får vi sannerligen börja kalla honom mystagog. Det finns en oskriven lag för detektivförfattare, sanktionerad av The London Detective Club, enligt vilken magiker bör hållas i skinnet liksom spöken, kineser och medlemmar av kungahuset. Detektivromanen är ju till sin struktur avgränsad och normerad, och para-grafisterna håller styvt på att författarna skall följa spelets regler. Vi har Ronald Knox tio bud och S. S. Van Dines tjugo, och den senaste föreskrivaren, trettio punkter vis, heter Sutherland Scott, en läkare med intriganta erfarenheter. Hans code ingår i ”Blood in Their Ink”, som också är ett synpunktsrikt repetitorium i detektivromanens historia efter 1918. Man kan invända mot att Scott är alldeles för namnbiten, han vill gärna tala om vad han tycker om både kreti och pleti. Personregistret upptar inemot 400 namn på författare och detektiver, och vad stavningen av dessa anbelangar, är Scott inte så noga med den ”at-tention to detail”, som han i sina regler påyrkar. Scott spekulerar i slutet av sitt arbete över detektivromanens framtid och är av den uppfattningen att det är tidsandan som påverkar deckarens form, och att ”the guise of the mystery novel will depend on future events”. Liknande åsikter framför Walter Gerteis i sin bok ”Detektive”, vars mest vägande del är en faktisk historik med utgång från The Bowstreet Runners. I avsnittet om de fiktiva spårhundarna konstaterar Gerteis den analytiska detektivromanens stagnation, men han tänker sig möjligheten att ”aus der Kompli-ziertheit der Atomeiler, der Elektronenmikro-skope, Spektrographen und Ultraschallanlagen einen neuen, analysierenden Detektiv zu ge-winnen”. Det är förklarligt, att detektivförfattarna i originalitetsiver har splittrat den gängse pusselbiiden, och att vi har ställts inför ett kriminalkonglomerat. Men det är ett beklagligt faktum, att de drag i deckarna, som brukar f ört jänstf öras i recensionerna, är strömlinjeformen och den mänskliga anknytningen, medan de regelrätta meriterna, den tålmodiga teckentydningen och aktgivandet på minutier, ibland omtalas som någonting förlegat. Det har gått bra långt, när en av våra mest respektabla deckaranmälare berömmer en av säsongens flyhäntaste likmakare för att denne aldrig förlorar sig ”ut i långrandiga, trista polisförhör eller ledsamma alibiberäkningar”. Man skulle önska att förläggarna ville satsa mindre på raffelvirtuoserna, som gör oss bekväma och tankeslöa, och i stället göra en inventering av de gamla mästarna. Men de besinnar tyvärr, hur klassiskt tråkig en hederlig pedant som Crofts måste te sig för gemene man i jämförelse med Spillanes trombiske spanare, vilken i senaste styggelsen slår sig fram till upptäckten att kvinnan, som bedårar honom, är en man. En vederhäftig orientering i korta drag om detektivförfattare, som skrivit historia, har lämnats av Tage la Cour. I den får man flera intressanta tips, särskilt vad gäller ”early detection”, som i de anglosaxiska länderna har blivit ett högt värderat samlarobjekt. Det kan nämnas, att den som här i landet samlar originalöversättningar av dessa tidiga verk än så länge kan göra fynd utan ekonomiska men. Morrisons ”Martin Hewitt” (1898) och Humes ”Hansomcab-tragedien” (övers, från 330:e tusendet 1909) taxeras inte högre än 4 kr. styck. La Cours prydliga skrift avslutas med en bibliografisk översikt, i vilken man saknar H. D. Thomsons ”Masters of Mystery” (1931) och några i raden av franska analyser, av vilka A. Peské & P. Marty, Les Terribles (1951) torde vara den färskaste. I årets rekordproduktion av mysterieroma-ner (som t.o.m. oktober omfattade 77 original och 13 omtryck) är den part som utgöres av inhemska bidrag (11 st.) av ovanligt konkurrenskraftigt slag. Kvalitetsstegringen har varit särskilt glädjande, eftersom inte mindre än sex har varit debuter. Av första halvårets nyvinningar fanns det mest talang — och mest fel — i Håkan Bengtson-Widmarks psyko-intri-kata hasardering, och av de senaste tas priset av Anders Jonasons fullfjädrade transkrip-tion av amerikansk klacksparksprosa. Man har gjort gällande att Jonasons rätts-här j are, reportern Dick, är en veritabel Mar-lowe, men personligen tycker jag, att han mera påminner om de förnöjda gåpåarelegan-ter, som förekommer i arbeten av George Harmon Coxe och Harold Q. Masur. Av Mar-lowe har han möjligen lärt sig att syna interiörerna som en anticimexagent, att välta 801