BOKRECENSIONER skrivbord på fridstörare, att tycka att skrivbordet var ”tungt som en måndag”, att vara beskt självironisk när det kniper. Som aktivist är han långtifrån foul play-trimmad, och som berättare är han inte alls så chargerad som sina föregångsmän, och det har Jonason heder av. Han sköter ruljansen med bravur ändå. Det är strängt taget bara vid två tillfällen som det hakar upp sig. Dels när man för ojojojte gången råkar ut för mannen som vet allt om mordet men som inte vill yppa någonting förrän tolv timmar senare, dvs. ett par timmar efter sitt olyckliga frånfälle. Dels när mördaren råkar tappa det avgörande beviset. Att göra ett sådant slumpfynd måste kännas lika snopet för den ambitiöse romandetektiven som för läsaren, och man tillönskar duktige Dick ett bättre hevreka till nästa spaning. Av svenska privatdetektiver med licens har Folke Mellvigs herrskapet Hillman det största förtroendet, och att de är ett solitt branschpar framgår också av ”Ett tu tre”. I denna bok har habituén nöjet träffa på Damen i svart, en av detektivlitteraturens mest pålitliga fuffensfigurer. Man noterar att de båda detektiverna tar ovanligt god tid på sig att sätta ”den cendréfärgade, icke osköna kvinnan” på plats. De förlägger gärna sitt hjärnarbete till plagen på den skånska badort, där de å ämbetets vägnar hamnat. Men när regnet kommer och marken blir fuktig och full av intressanta tecken, går Hillman och fjärdingsman på jakt ”som hundar med nosen i spå-het”. Vilket utvisar brådskande steg. — Troligen skrämd av våra röster, sa Hillman. Hans apachekonster hör till de mindre lyckade inslagen i boken, som eljest är ett rejält tankeverk. Den mordiska drivfjäder, som författaren företer, är dock något slak. De lidelser i det tysta, som förutsättes motivera brotts-handlingarna, påvisas bara i lösliga allegoriska frågeställningar: ”Vad känner fisken som hoppar sig blodig och död för att komma till leken” etc. Vic Suneson är den av våra mordmånglare som har det djärvaste kompositionsgreppet, och på mönstret i ”Fäll inga tårar” kan ingen klaga. Det är inte läsaren utan polisen som hålls i ovisshet om den blodiga sanningen. Mördaren uppträder redan på första sidan, och övriga dramatis personae avslöjar sig själva i tur och ordning. Den bärande hemligheten gäller orsakssammanhanget, och som klandestinstycke är boken en whydonit med mördaren som bifigur. Men dess huvudärende är att konfrontera läsaren med mördaren i dennes egenskap av snarad och utpinad människa. Som kriminalroman är boken också ärligt stämplad, och det är en särdeles verkningsfull sådan, både till innehåll och stil. Det tragiska intrigspelet belyses i långa stycken av inre monologer, och man gissar att distrak-tionsläsaren kommer att föredra den kärvt humoristiska munhuggningen mellan polisens båda sympatiska representanter. Hur som helst har Sunesons aktier stigit med detta verk, i vilket utfyllnaden utgörs av impressioner från Stockholms tunnelbanebygge och sjusekel-jubileum. Från den turistinvaderade och nattklubbsyra huvudstaden har Stieg Trenter flytt till Gryts skärgård. Där har han under natur-svärmandet fått en stagneliansk association, som i sitt konstfärdigt bearbetade skick har kallats ”Aldrig Näcken”. Näcken bryr sig bara om vågornas nävar av glittrande slantar, men det finns andra som lurar efter lödigare värden: Lepidopterologen? Smugglaren från Tanger? Mördaren i reserven? Läsaren uppskärras successivt genom en serie varsel, och det dröjer innan den gåtfulle gör slag i saken. De klartänkta behöver nog inte vänta till dess att Näcken har eliminerats för att räkna ut, vem våldsmannen är. Men hur han gick till väga, och vad som sedan skedde är ett kne-pigare spörsmål. Premisserna är visserligen klara nog, för Trenter är inte den som smusslar med ledtrådarna, men det är inte bara att tacka som Tesevs. Fakiren Trenter klarar reptricket med elegans. Det blir förmodligen inte många som utan hans hjälp kan nysta härvan till sista tåten. Om man ser till övriga detaljer kan man tycka, att Trenters medium väntar onödigt länge med att meddela landsfiskalen sina viktigaste observationer, som hon långt tidigare anförtrott ”den överlägsne”, dvs. fotografen Friberg. Denne sitter i Kiruna och jagar mördare på generalstabsblad och dyker upp först i slutomgången som en aladdinerad ande. Landsfiskalen är faktiskt mera förtroendeingivande. Han yttrar om en av sina kolleger, att denne är effektiv ”trots att han har en landsfogde till chef”, och denna bumerang-replik ställer läsaren inför bokens enda olösta problem. Ty om landsfogden i Östergötlands län, som förr eller senare hade bort komma till grytet, är det alldeles tyst. Tjänstefel? För-fattarfel? 802