BOKRECENSIONER När den litteräre detektiven radar upp berörda parter för genomgång, kräver etiketten att skyldig som oskyldig ska ha samma fån-slappa apparition. Det är inte minspel och åtbörder som skall förråda utan motsägelser och tvetalan. En som inte gillar reaktionsfria brottsförvanter är Maria Lang. Hon omhuldar labila, obehärskade temperamentstyper och låter dem öva skalor med blodets röst. Den senaste av hennes kinseyfierade kriminalgåtor heter ”Rosor, kyssar och döden” och är i det väsentliga ett emotionellt kombinations-spel. Spåren, som avslöjar mordet på den gamle brukspatronen, finns inte på brottsplatsen utan i de amourer, som patronen och hans närmaste varit engagerade i. Tre pas-sionsintriger är lika tänkbara. Att man stannar för den första varianten är ingen följd av konkreta bevis utan av psykologiska vetskaper. Principiellt kan man anmärka på att den skyldige definitivt röjer sig genom oförfalskad ruelse. Men Maria Langs bok är ingen detektivroman i vedertagen bemärkelse utan en spaning i libido, och i ett sådant sammanhang får till och med detektiven sitta bland rosorna med armar om sin hals. En annan deckardam med lust för katastrofala drifter är Loulou Forsell. Till den krans hon på sistone har bundit, har hennes bror bidragit med en knippe liljor. ”Skvallerspegel mot Saron” kunde hennes bok ha hetat lika väl som ”Mord i pingst”. Bokens första fjärdedel skildrar en tempelvandring bland frälsta bröder och systrar, som vad van-deln beträffar verkar värvade från Korpela-sekten. Det är inte utan att man tycker, att hela hallelujaståhejet kring liket i dopgraven är en onödigt braskande effekt, eftersom problemet gäller en ordinär förskingring, som inte har med pingstvänlighet att göra. Men man kommer troligen att minnas boken bäst för den säregna miljöskildringen. Mordhistorien hänger hyggligt ihop, men själva spårmetoden är diskutabel. Man får veta, att mordkommissionen kopplats in på fallet, men man får aldrig träffa någon auktoriserad mordkommissionär. I stället släpper författarinnan lös en kriminalanställd sladdertacka som sufflös åt bokens sanningssökare, en konstnär på dekis, och denne får fatt i det avgörande beviset endast tack vare en för-lupen katt. Förf, borde läsa Gilbert Highets essä ”The Case of the Disappearing Detec-tives” i samlingen ”People, Places and Books” (1953). Om en desperat tavelsvindlare i havsbandet handlade en av vårens svenska debutdeckare, och nu har det kommit en till med samma tema. Av de båda varianterna är Inga The-LANDERs ”Gift eller inte” den rimligaste, trots att man i den hittar en främlingslegionär mördad med spikklubba. Men det är inte så maumauiskt som det låter. Tvärtom är författarinnan synnerligen mån om att framföra ”vanliga människor” i vardagsomständigheter, och hon pikar då och då sina kolleger för deras otroliga extravaganser. Hon är inte ensam i skrået om att uppträda som kontrast-illusionist: Så här går det till i verkligheten, annat är det i detektivromanerna. När den redbara korrespondent, som bokför händelserna, behöver kombinationshjälp, dyker det upp två kompetenta räddare bakom kåldolmsfatet på pensionatet: ”Frederick Fry, deckarässet nummer ett” samt kommissarien Lind, som lyckligtvis kan sin Hewe. Blodsutgjutelse hade dock kunnat undvikas, om bokens fyrbente spårhund hade fått sin chans tidigare. Det hade den säkert fått i verkligheten, men i den avgörande vevan hade förf, ett bra stycke kvar till slutet, och boven behövde få ut mera av levande livet. ”1 böcker går allting för sig, sade herr Lind.” Höstens anmärkningsvärdaste import är kommissarie Gilles (créateur: Jacques Dec-RESt), en pimpinett och självupptagen herre, som snobbar med kinesiskt te och turkiska cigarretter. Han uppfattar sitt arbete som ett underhållande knåp med korsordsgåtor, men någon avancerad knåpare är han verkligen inte. Det heter om honom, att ”han räknade med instinkten för att klara sina undersökningar”, och endast tack vare slumpmässiga sammanträffanden och de inblandades spontana frispråkighet kommer Gilles till klarhet med problemet i ”Hasard”, i vilken mordet är så malplacerat det kan bli, eftersom det begås av en obehörig. Mördaren får till råga på allt sin välsignelse av Gilles, ty denne ”är känslig för den mänskliga sidan av saken”. Simenons svaghet för impulser och sentimenter går tydligt igen hos Decrest — som också är en habil parisskildrare — och Gilles kan sägas vara en vederdöpt Maigret. Han parfymerar sig grundligt efter reningsbadet men blir ingen personlighet för det. Han är en tvivelaktig detektiv, denne preciöse blind-gångare. Han skulle passa bättre som sandwichman för hygien och abstinens, trots att 803