TEATER bilden rör det sig inte, och professor Henry Olsson har redan utnyttjat stoffet och arbetat in det i sitt fylliga och mångsidiga diktar-porträtt. Holger Ahlenius Björn von Rosen: Game Animals of Ethio-pia. A short guide for hunters and animal lovers, illustrated and giving the names of each animal in the principal Ethiopian languages. The Swe-dish-Ethiopian Co. 1953. Eth. $6. En vacker bok och full av avlägsna, lärorika djur — kan man tänka sig en bättre avkoppling från roman- och lyriklitteraturen? Ett litet blekgrönt skrin av idel fakta spikat! Genetta genetta, Civettictis civetta, Crocuta crocuta habessynica. — Bestialité, curiosité, exactitude! Egentligen naturligtvis avsedd som behändig handbok för dem som natt och dag jaga med bössa (kal. 8 X 57) i kejserliga etiopiska provinser och med goda råd försedd om hur man flår och skinnar, på vilket avstånd moralisk skytt ger fyr och var i djurets kropp han lämpligt träffar, hur troféer tagas och bevaras — är boken ändå till besynnerlig glädje även för den som aldrig längtat efter hyenans tjut i sommarnatten eller haft en möjlighet att höra lejon ryta i den friska luften. Hur spännande att höra att man av vissa sibetkattens körtlar får den uråldriga mysken, så essentiell för orientala parfymer. Hur tryggt och närande att veta att den grymma krokodilen oändligt gärna äter fisk och därtill har en ätlig bakdel, lätt att förvara även under varma dagar. Hur skrämmande att höra att kobran, detta långa djur, inte bara biter dödligt — ett svin dör på en dubbel kvart, en man går hädan efter fem minuters kval — den spottar också övermåttan gräsligt i antagonistens öga på tvenne meters skotthåll, en projektil mot vilken knappast honung hjälper. Hur skönt dessutom att lära djurens namn på många svarta språk: amhariska, tigrinja, gouragi, somali, harari, danakil och galla! Björn von Rosen kan inte bara skjuta anti-loper och skriva böcker. Han är också en utmärkt tecknare som raskt fångar hyenornas natt, flodhästens lugnt flytande äktenskap och snårsvinets djupt tänkvärda tryne. Att alla bilderna inte är lika bra beror helt enkelt på att många verkar nästan oöverträffliga i grafisk pregnans, sakkunnig kärleksfull omsorg och illustrativ effektivitet. En vacker bok och mättad. Ger lust att flyga. ÅKE JANZON TEATER Hjalmar Söderberg: Gertrud. Dekor: Georg Magnusson. Regi: Rune Carlsten. Dramatiska Teaterns Stora Scen. William Shakespeare: Macbeth. Regi: Arne Forsberg. Dekor: Carl Johnsson-Cloffe. Teatern i Gamla Stan. Molière: Herr de Pourceaugnac. Regi: Willy Tappert j :r. Marsyasteatern. Är Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” dramatik eller något annat, i och för sig kanske lika värdefullt? Frågan är naturligtvis meningslös — det finns inga gränser för vad som är dramatik annat än om ett stycke visar sig vara spelbart eller ej i en viss situation. Och ”Gertrud” visade sig verkligen vara högst spelbar just nu. Kanske också i vilken situation som helst: Söderbergs drömflicka har allt: moderlig ömhet, hänsynslös passion och självständighet till döds. Stå likgiltig inför Eva Dahlbecks artistiska exponering av en sådan karaktär den som kan! Men det kom in en faktor av helt annat slag i Rune Carlstens uppsättning. Tidsavståndet spelar med på ett alldeles avgörande sätt. ”Gertrud” passar precis in i det stockholmska 700-årsjubileet, med Carl Larsson på Lilje-valchs och den återuppväckta jugendstilen. Dramatens salong i sin oscariska pompa fortsätter oförmedlat in på scenen. Eva Dahlbecks Gertrud är så jordiskt ståtlig att hon kan ha stått modell till de kvinnor som svävar i överkanten av scenöppningen och i plafondens parnass. Scenen i festvåningen, där Gertruds älskare avslöjas för henne som en hjärtlös och un-derklassig tölp i en enda replik, har egentligen dramatiskt liv precis bara i den repliken. Men Georg Magnusson har byggt upp scen 805