TEATER bilden i massiva, majestätiska anhopningar av guld, vitt och rött, och Rune Carlsten har befolkat den med frackar utövande ett rörelseschema och en konversation som ger miljön ett alldeles nytt och fascinerande liv. Samma yttre miljö med all dess glans dominerar fortfarande de ledande restaurangerna i Stockholm, där frackar inte heller är sällsynta. Men först i denna magnifika demonstration fick man uppleva hur detta pampiga hölje, som nu är så skrämmande dött, en gång har varit ett exakt uttryck för sättet att föra sig, att konversera och kurtisera. Sådana synpunkter kanske av en teaterfor-malist kan kallas ovidkommande, men Rune Carlsten är alldeles för klok för att fästa sig vid sådana invändningar. Han har konsekvent klämt ut det kulturhistoriskt aktuella, klarast förnimbart i sådana små detaljer som Betty Tuvéns kuschade piga — som tagen av fotograf Roesler i Gotthard Johanssons kavalkadbok ”Ur svenska hjärtans djup”. Holger Lö-wenadler som den liberale politikern Gustaf Känning blev den största positiva överraskningen bland huvudrollerna. Med minnet belamrat av alla skrävlande ”gubbar” som denne skådespelare har fått göra under årens lopp, hade man nästan glömt bort vad han är mäktig gestalta på fullaste allvar. Om Anders Henrikson gäller i viss mån samma sak: så finslipat som han gör den ihålige eleganten Gabriel Lidman var det länge sedan man såg honom arbeta. På en enda punkt haltar ändå Rune Carl-stens fina föreställning. Den unge älskaren Erland Jansson, musikgeniet med underklass-ursprung och -komplex, framställdes av Gunnar Hellström inte nog brutalt, grovt och oborstat. Han smalt alltför väl in i den osca-riska flottheten som en den tidens playboy. Därmed glider Gertruds passion för honom in i samma löjligt-tragiska hjulspår som Tennessee Williams’ åldrade hjältinnor följer. Det är inte meningen, Hjalmar Söderberg hade ju Gustaf Hellströms lantligt robusta figur i tankarna när han gjorde ritningen till Erland Jansson. * Rune Carlstens kärleksfulla broderi på Hjalmar Söderbergs väv är ett sätt att göra teater. Ett annat visas samtidigt på Teatern i Gamla stan. Arne Forsberg har där satt upp ”Macbeth” i miniatyrupplaga. Han har klippt och skurit och till slut fått fram ett koncentrat som tar en och en halv timme utan paus. Det är djävulskt skickligt och ruskigt effektfullt gjort. Man saknar kanske bara en underrubrik på affischen i stil med vad de resande teatersällskapen under 1800-talet aldrig underlät att sätta ut. Förslagsvis skulle den lyda så här: ”Den gräsliga historien om huruledes härföraren Macbeth med hjälp av hustru och två knivar tillvällar sig kungakronan och till slut med vansinne och sitt blodiga lik får sona sitt hemska tilltag.” Lämplig illustration: den Stalinprisbelöniade målningen av Hitlers sista dagar i Berlinbunkern. Ja, det är den fulla och ohämmade melodramen, gestaltad med en furia som är direkt skakande. Här gäller inte omdömet en ambitiös experimentföreställning av amatörer, detta är professionellt genomarbetat om något. Några av de viktigaste insatserna har gjorts av tekniker som dekoratören Cloffe, belysningsmästaren Benny Nordström och Ijudmixaren Thomas Grahn. Inalles räknar personalen 22 personer (och salongen 49!) och i denna korta notis finns inte möjlighet att gå in på individuella prestationer. Men Tor Isedals Macbeth har ett så stort omfång (någon gång alltför stort på den lilla scenen) att han verkligen helt dominerar föreställningen. Det låter nästan löjligt, men det är sant och omvittnat: om inte Rune Carlsten i elfte timmen kommit med sin ”Gertrud”, så hade ”Macbeth” blivit den viktigaste teater-händelsen i Stockholm denna höst. * En annan teaterhändelse, som också kan bli mycket viktig men än så länge får räknas till de goda löftena, är Marsyasteaterns start. I ett vackert tunnvalv under Österlånggatan presenterar Willy Tappert j :r Molières ”Herr de Pourceaugnac”. Föreställningens största tillgång är de fantastiska typer som teaterchefen har plockat fram, och dess största brist är att de mimiska danserna — ofta alldeles utomordentligt gjorda av mycket kunnigt folk — inte kompletterar talteatern utan alltför ofta dubblerar den. Kvar står en drastisk kraft i lekfullheten som är mycket effektfull. Nästa program — Marsyasteatern är tänkt som en repertoarteater — blir en Stagneliusbearbet-ning, som låter mycket lockande. Clas Brunius. 806